Sitter på jobbet igen och skall jobba till 22. Känns ganska segt och jag är ju inte på strålande humör. Köpte en kattlåda till lilla fejjan som snart skall flytta hem till mig igen. Kommer bli så trevligt med lite katt sällskap.

För det gör så himla mycket. Bara att slippa somna själv, få lite gos innan man somnar. För ingen gosar som fejjan gör.

Jobbigt med katthår överallt bara. Me det är det nog värt.

Jag tänker mycket på min syster idag. Hon var så bedrövad när jag pratade med henne.

Hon behöver ha körkortet innan mamma och pappa åker utomlands. Annars kan hon inte bo i huset medans dom är borta. Och dom åker om snart en månad. Lite panik. Så hon var helt förstörd. :(

Men hon behöver bara rycka upp sig och ta tag i saken. Hon kan ju trjuvträna på gården med mammas bil. Det gjorde ju jag när jag bodde hemma ett tag. :P

Men jag väntar bara på lämpen så jag kan börja gå på körskolan nån gång.

Åh denna väntan.

Jag vet inte men det känns som om livet bara rinner mig ur händerna. Dagarna går bara fortare och fortare förbi, jag blir äldre och vet inte om jag blir mycket visare faktiskt. Som om man fastnat i ett ändlöst ingenting som repeterar sig om och om igen, fast med lite variation.

Jag har börjat drömma helt sjuka drömmar, jag drömmer om människor jag inte har träffat på år och dag. I situationer jag inte vill befinna mig i.

Inatt drömde jag till och med att jag skar upp mina egna handleder.

Vad fan ska det betyda?

Visst är jag deprimerad men jag vill inte ta mitt eget liv.  Visst finns det stunder när man bara vill ge upp och skita i allt. Men det skulle jag inte vilja utsätta någon för. Jag har så mycket kvar att se förhoppningsvis, man ska ju aldrig vara för säker. En olycka händer så lätt.

Man borde göra saker varje dag som glädjer en själv eller någon annan. Så att man inte bara sitter hemma och degar och gräver ner sig.

Men det har man inte råd eller tid med, för man behöver jobba och sova och äta. Och med det schema jag har på min arbetsplats så känns det som att man ibland endast gör detta. Man har tur om man hinner ta en fika med vännerna nån gång i veckan. Om dom är lediga vill säga.

Jag funderar mer och mer på att flytta härifrån, jag vet inte vad mer än vänner och jobb jag har här att hämta. Gud va jag saknar närhet.

Inte hoppa i sängen med någon närhet. Uppskattande kommentarer för att jag diskat, en kram, värme och en arm runt sig i soffan. Någon att prata/skratta och gråta med.

Jag börjar glömma hur det kändes. Och det skrämmer mig så otroligt mycket.

För er som känner mig eller har läst denna blogg tidigare så vet ni väl om detta. Men jag har varit singel i 2 år och det börjar bli löjligt.

De jag gillar vill inte ha mig, och de som vill ha mig vänder jag mig från. Jag hittar fel och brister som jag inte kan tänka mig att leva med.

Men den perfekta killen finns inte. Och jag är inte i det tillstånd att det är nödvändigt, egentligen. Men ändå väntar jag för att se vad som kan dyka upp runt nästa hörn. Jag måste lära mig att inte leta brister, det är nog någon sorts undangömd försvarsmekanism. Att stöta folk ifrån sig som är bra för en för att man inte är van känslan det medför.

Nej det onda det sugs man till som en mal till ljus.

Nån gång måste det ju vända och man inser vilket fel man gör. Man borde tycka att jag har gjort det. Ändå går man på samma nit flera gånger. Livet vill bara inte låta mig förstå ännu helt enkelt.

Nu skall jag krypa ner i sängen och krama kudden jag har för enbart det ändamålet. ;P

Idag fick jag sluta en timme tidigare, och det är en sån lättnad. Bara en timme gör så himla mycket.

Gick ner på stan och gjorde av med pengar.. Får lite dåligt samvete för jag borde egentligen inte göra det.  Men jag kunde inte låta bli. Nåt ska man väl ha för sveda och värk. Jag unnade mig en parfym och 2 linnen och ett par jeans leggings.

Sedan gick jag hem till lisa och beklagade mig över livet och killar och skit överhuvudtaget. Det är så skönt å träffa henne nu för tiden när hon sköter sig. Man kan umgås som vanligt folk. Haha hur dom nu beter sig men ni vet vad jag menar.

Jag är så trött hela tiden. Måste vara penicillinet. Jag får ont i magen hela tiden och är svin trött. Ändå har jag varit duktig och somnat i någorlunda tid varje kväll. Men imorgon har jag lite sovmorgon. Ska avnjutas vill jag lova.

Ska hem till Erika sen och mysa och dricka te. När hon slutar jobba. Vi ska färga över de områden som inte blev så kyckade i håret också.

Har äntligen tagit ett nytt kort på mig själv med mörkt hår. Och jag har solglasögonen för att jag ser död ut utan dom. Haha segt som fan.

Min msn vän J. Vart har du tagit vägen? Känns som om jag kanske har sårat honom på något vis vet ej hur men han vart typ sur sist vi prata. Känns inte bra i maggropen.

Och för er som undrar hur det går med Gösta. Jag har ännu ej fått någon förklaring. Ganska fegt tycker jag.

Men det är väl hans förlust. Hoppas bara att han blir blåst nån gång snart.

Man ska väl inte önska andra olycka men jag gör faktiskt det med honom.

Känslor skall inte slösas på idioter som honom.

Och jag hoppas att jag slipper se honom igen. Ja sorgen har gått över i vrede. Uruselt..

Jag gjorde det, jag ryckte upp mig ett litet steg. Efter jobbet och maten satt jag i soffan som alltid. Och kollade på tv och satt vid datorn. Som en äkta soffpotatis. För att ja jag erkänner jag har blivit fet. Och lat. Men jag kände att fan varför sitter jag bara här och mår dåligt? Vältrar mig i min egen olycka.

Så jag bestämde mig för att gå ut och gå.  Det var lite motigt först, det blåser ju trots allt som aldrig förr. Och jag fryser så lätt. Men jag bestämde mig för ett stadigt tempo. Så med bra hård rock i öronen och ett mål i sikte gav jag mig ut och gick. Gicki ett ganska stadigt tempo i en timme. Jag behövde avreagera mig. Man får mycket tänkande gjort, rensa huvudet lite.

Att lyssna på rock och svettas gör mycket för själen. Haha. 

Sitter hemma och funderar på vad jag kan göra för att rycka upp mig. Men det känns som att dagens promenad tog mig ett steg närmare eller ifrån eller vad man ska kalla det.  Nu gäller det bara att bibehålla denna fina rensning för kropp och själ. Jag är lite orolig för att jag kommer fastna för hårt i det här. Jag tar så himla allvarligt på saker. Och borde lära mig att släppa taget. Inte gräva för djupt. 

Ibland önskar jag att jag var dum i huvet så jag slapp tänka sönder saker. 

Man kan beskriva det med Lars Winnerbäcks låt:

Av ingens frö.

Du bjuder ut ditt skratt till var och en som önskar få
Älvorna har bjudit dig till vals
Men din salta dagg syns tydligt mot din ögonfrans ändå
Du dansar tyst en kärleksvals från ingen alls

I desperat jakt på en vän
kan du förnedras om igen
Du skänker mer än nån kan ta
för en sekund av nånting bra
Kan någon ge vad du ska ha
Vill någon se vad du har sett
Kan du nånsin hitta rätt
och få tillbaka det du gett

Natten har sin sång om vilsenhet en trappa ner
Där blinkar lamporna till komp av en maskin
Ett trött och vilset barn av trasig värld är allt jag ser
när du felfritt stampar takt till hysterin

Du blommar upp av ingens frö
i värme varm som slask och snö
Du torkar tår av ingens tröst
och lyssnar tyst till ingens röst
Du har rock `n´ roll i dina bröst
Du har blues i dina lår
Du har visor i ditt hår
och poesi i dina sår

Men nu syns daggen tydlig mot din ögonfrans igen
Du vinglar bakfull hem till väggar utan svar
Ditt glamourösa hopp om lyckovärld i skymningen
blev en bitter vandring hem i singular

Du har sett drömmar rasa ner
och du vet hur munnar ler
Dom älskar gärna det dom ser
men dom skräms bort om det finns mer
Men du är van vid folks manér
och från din vagga till din grav
är du den vilsna världens slav
du är en tår i svarta hav.

Vilken jävla skit dag. Nu vet man att hela jävla veckan är kvar.

Färgade tillbaka håret till brunt igår. Var med Erika och åt på kina restaurangen och sedan färgade vi mitt hår. Känns tio gånger bättre nu.

Jag är fortfarande förbannad på det jävla aset. Jag menar en förklaring av situationen tycker jag att man kan få, men nej. Inte det inte.

Man är skit värd, men egentligen. Hade jag förväntat mig något annat?

Jag vill bara kunna släppa det och lämna det bakom mig. Men varför kan jag inte det? Vad fan har han som inte någon annan har?

INGET! Inte ett jävla skit. Bara en massa skit eller vad fan man ska säga.

Hur ska man kunna lita på folk när man bara stöter på idioter.

Och dom som är bra dom stöter jag bort. Idiotiskt.

Nää nu ska jag jobba.. :(

Och här sitter man och tittar på Stjärnor på is, man borde skämmas. Men idag känner jag att det inte riktigt är läge att göra annat. Vill inte träffa någon eller prata i telefon. Jag är bara less på världen. Jag skäms övermin dåliga förmåga att hantera saker. Jag gräver ner mig och flyr in i mina ledsna tankar, lyssnar på min musik och försöker tränga ut tankarna medans tonerna och orden flyter genom huvudet. Det är lättare då.. Att tänka på musiken istället för livet. Jag gjorde alltid så när jag var yngre.. När det var bråk hemma stängde jag in mig och lyssnade på musik och skrev, eller ritade. Testade kläder eller provade frisyrer. Fegt kanske men vad ska man annars göra. Jag orkar inget annat.

Jag behöver en energi boost på något vis, en frisk fläkt som blåser genom mitt liv.  Jag ger inte upp hoppetom den stora kärleken. Den skall väl inte vara svår. Den skall kännas som bomull runt hjärtat. Och komma när man minst anar det.

Slå en som en slägga, och falla som ett bungy jump och kittla i magen.

Det kommer väl tids nog. Jag lever på hoppet iallafall.

Igår fick jag reda på sanningen om gösta.

En gemensam vän berättade att när han var uppe för några helger sedan skröt han om sin flickvän Emily som var modell, och att han är vän med Bingo och alla dessa blåsta brudar. Han har pratat om någon Emily och jag har frågat vad dom har för relation, och fått svaret att dom är bra vänner. 

Nu när jag ifrågasatte detta svarade han att ja jag har varit tillsammans med henne. Det har jag väl sagt till dig. Nej, det har han inte. Och tillade att men jag är ju inte det nu.. Nej men för några helger sen.. Jag lägger nu ner detta. Orkar inte mer.. Men nu har jag det svart på vitt och kan äntligen släppa taget. Om jag bara kan hålla fast vid det. För mitt eget bästa. 

Nu känns det ju som att man aldrig kommer att kunna lita på någon igen. Finns det överhuvud taget killar som inte ljuger? Vart finns dom?

Inte i norrland iallafall.. 

Fan man känner sig så himla blåst och lurad. Hur kan man gå på sån skit egentligen? 

Men jag visste ju egentligen redan från början att det aldrig skulle funka. 

Dum som man är så intalar man sig att jo men det kommer inte vara samma sak den här gången.

Jag måste försöka rikta in mig på att må bra själv istället för att degradera och lägga mig själv i en emotionell vattenpöl.

 Jag måste tänka på det min kära gamla lärare sa till mig i nian.

PER ASPERA AD ASTRA.. Genom svårigheter mot stjärnorna. Tack Bern för dessa kloka ord.

Måste sova lite till tror jag. Inte tänka så mycket.

Eller inte.. Idag ska jag bara ruttna bort frmaför tvn/datorn och bädda in mig i mitt dun täcke.

Det är typ inga kunder på chatten, och tiden går så otroligt sakta. Jag märker att det är ungefär samma antal läsare på min blogg varje dag. Trevligt att mitt liv intresserar någon annan. Min vapendragare på jobbet är sjuk och jag får inte höra några smyg suspekta tolkningar av mina samtal.

Jag önskar bara att någon ville sova bredvid mig inatt. Skulle bara vilja bli strykt i håret och kramad till sömns.

Nu när höst mörkret kryper in under huden och fryser min själ.. Det känns som att jag skulle vilja kunna gå i ide över vintern. Krypa ihop och sova bort hela den kalla, jobbiga och tråkiga vintern.

Jag bor verkligen på fel plats på denna planet om man inte är en vinter människa. Och så är man bosatt i norrland. Det är iallafall någorlunda vinter med snö å sånt men det är förbannat kallt också. Vägen till mitt jobb är en låååång bro. Och den är ganska högt över ångermanälven. Det blåser rätt kraftigt där ibland. nej nu ska jag inte tänka på allt som är dåligt. Snart har jag lunch och då kommer Erika så ska vi käka på Nipan. Det är kycklingwok med röd curry, och taco buffe. Perfa!