Nu har det gått ett tag igen sedan jag orkade gräva lite i mitt huvud och pränta ner det. 

Men när man är mitt i allt det där virvlandet och inne i en period man inte känner igen så kan man inte riktigt sätta ord på det heller.

För hela våren och sommaren har jag haft någon sort lyckojaktspanik.

Jag har försökt fylla livet med något.

Ni vet, något mer än bara vardag. Om det ska vara någon eller något har jag inte vetat och mest bara tuffat på. 

Sen kommer den, kylan och hösten som drar lite i handbromsen och man stannar upp och tar sig en liten funderare. 

Vad är det jag hela tiden letar efter?

Tidsfördriv? Bekräftelse? Något meningsfullt? 

Hela min facebookfeed är full av bebisar/barn och giftermål. 

Och jag kan inte ens hitta någon jag trivs tillräckligt med för att ens påbörja något seriöst. 

Antingen är jag alldeles för kräsen, eller så är jag helt enkelt inte redo för det än. 

Dom flesta kryper mer och mer ur sitt skal ju äldre dom blir. Men för mig är det nog lite tvärtom, jag väljer att sluta mig mer och mer när det kommer till det känslomässiga livet.

Eller så träffar jag helt enkelt fel sorts människor. 

Man skulle nog kunna säga att jag gått igenom en liten identitetskris i sommar. 

På ena planhalvan har jag ångvältat på som vanligt, och på den andra har jag grävt ett hål. 

Mitt största problem är nog att man växt upp på mindre orter där utbudet är begränsat och man liksom inte haft något större val.

Men i Stockholm finns den där allt du kan äta buffén som egentligen skrämmer skiten ur dig och lämnar dig lite lamslagen och handlingsförlamad. För inte nog med att du får välja och vraka och vara petig, nej alla andra är precis likadana. Och minsta lilla "tabbe" eller mening felformulerad och man blir ratad. Vidare till nästa rätt på menyn. 

Dom man själv gärna vill smaka lite mer på har inte alls samma mål som dig och man hamnar likförbannat där tomhänt. 

Jag har heller ingen direkt hobby, jag lär mig inget instrument, jag målar inte fantastiska tavlor eller knypplar. Jag tillhör ingen grupp som ger dig gemenskap och trygghet, nej jag bara är. 

Jag har mina fantastiska vänner som förgyller vardagen med alla sina galna upptåg. Och jag hänger på..

Jag har lite tappat min gnista, och kanske gett upp. Man skulle kunna säga att jag lever i nuet. Så mycket nuet att det blir tomt på agendan. 

Där står jag och gapar och undrar vad som nu ska hända. 

Sen tror jag att tvåsamheten skrämmer mig. Rädslan för att släppa in någon i den här lilla borgen jag sakta har byggt.

- Nää men vaddå jag kommer ju ändå bara bli sårad.

Jag ser hur andra par beter sig, och blir lite smått mörkrädd för att behöva ställas inför alla dessa val och konflikter. Jag har ju lyckats att hålla mig borta från allt det där så länge nu. 

Gifta som prasslar på sidan, svartsjuka och misstänksamhet, otillräckligheten och besvikelsen.

Men på facebook rullar dom förbi, dom med bebisar och giftermål och allt det där lyckliga som jag inte har.

När ska jag sluta med den här jakten på den där jävla lyckan och börja leva?

 

Marcus

7 oktober 2015 19:23

Det är nog nyttigt att ta sig en tankeställare ibland. Du är ju huvudpersonen i ditt liv. Visst, att tiden förändrar mycket... Men ibland måste man ju fundera på vad man verkligen vill & hur man ska ta sig ur mönster för att kunna gå vidare med något nytt. Förverkliga något som bara är en tanke som verkar så långt borta, kanske egentligen inte är det? :) Våga testa nya saker, för att något ska hända. Både bra och dåliga beslut måste få ske, för att något ska ske alls! :)

Linn

11 november 2015 16:33

Tack :) Bra råd!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att falla för någon gör dig sårbar. Efter att i princip varit singel i 5 år skrämmer det nästan livet ur mig. Visst är det väl så att jag haft känslor för människor efter det. Jag är inte gjord av sten.. Men att på riktigt våga släppa in någon är...

Det finns en låt med Melissa Horn som heter Mardrömmar.  Och ikväll när jag ligger här hemma i min egen säng och lyssnar på texten hör jag den på ett helt annat sätt nu än jag gjort tidigare.    I ett stycke ur texten sjunger hon:    "Och j...

Idag gifter sig mitt ex. Han som krossade min bröstkorg och aldrig riktigt gav mig ett avslut. Människor jag känner runt mig säger: - Men han är ju bara ett ex.. I deras ögon, ja. I min bröstkorg, nej. Han var den enda som fått mig att un...

På Torsdag skall jag säga mitt sista hejdå till min bror.  Hur gör man det?  Ja, döden är en naturlig del av livet, och man vet aldrig hur länge man får leva. Men hur kommer det sig att när min bror som äntligen bestämt sig för att försöka kämp...

Det finns så många olika sorters former av ångest.  Och jag upplever nog minst en om dagen.    Beslutsångest är nog den jag tampas med oftast och nästan alltid när det kommer till vad jag ska äta.  Och jag tror att dom flesta håller med mig i...