Nu är den här igen, den fantastiska, förfärliga, vackra och deprimerande hösten. 

Hösten brukar alltid sparka mig lite extra i baken på något vis. Inte den där peppiga "kom igen nu" sparken, utan den där "ligg kvar annars sparkar jag hårdare" sparken. 

Jag diskuterade känslan med min vän Tanja igår kväll. Och hösten är inte lika snäll mot den som är singel som om man har nån att hålla om när man kommer hem. 

Mörkret kryper under skinnet på en, man blir lite inbunden och osocial. 

Inget känns lika roligt längre och man får kämpa lite extra för att kräla ur sängen på morgonen. 

Men hösten är samtidigt vacker på grund av just det här, den får mig att uppskatta dom stunder av ljus i vardagen. Vänner med stora hjärtan, levande ljus, färgerna, att man kan sitta inne och kolla på film utan att känna att man "kastar bort" en kväll. På sommaren kommer man inte undan med det. 

Man ska ta vara på varenda sekund sommaren erbjuder för att inte känna att livet slipper en ur fingrarna. 

Sakerna som håller mig flytande för tillfället är just vännerna. Dom få stunder jag lyckas tillbringa med mina nära. 

Delvis har Yoshi flyttat ner, en person som alltid får mig att skratta och som jag kan vara mig själv med helt och fullt. Vi tränar tillsammans ibland efter jobbet. Dom dagar jag inte behöver jobba över. 

Han jobbar i närheten av mig och får mig att vilja gå till gymmet och ge allt jag har. Delvis för att han faktiskt lägger ner energin på att hjälpa mig, men också för att jag faktiskt gillar att röra på mig egentligen.. Jag kan bara vara så fruktansvärt lat. 

Sen är han lite olik mina andra vänner här nere.

Det känns lite som att jag hittat en del av mig jag saknat sedan jag flyttade från Sollefteå.

Sen alla mina nya arbetskamrater som förgyller arbetsdagen. 

Några guldkorn har jag lyckats hitta, riktigt fantastiska personer. Det var ett tag sen jag hittade arbetskamrater jag gillar att spendera fritid med. 

Jag har även fått spendera tid med mina älskade syskonbarn! 

Älskade barn! Jag fick vara moster/mossi hela dagen på Grönan. Åka alla roliga karuseller med dom större barnen. Och kramas en massa. 

Jag har så otroligt godhjärtade syskonbarn att jag nästan blir rörd bara av tanken. Dom är olika men ändå så lika på något sätt. 

Morfars begravning var otroligt fin, att kunna sörja men också kunna se honom för den roliga och speciella personen han var betydde mycket. Vi kunde till och med skratta lite i allt det sorgliga. 

Det kändes skönt att få ett så fint farväl av en fin man. 

Nu borde jag sova..