Jag gjorde det, jag ryckte upp mig ett litet steg. Efter jobbet och maten satt jag i soffan som alltid. Och kollade på tv och satt vid datorn. Som en äkta soffpotatis. För att ja jag erkänner jag har blivit fet. Och lat. Men jag kände att fan varför sitter jag bara här och mår dåligt? Vältrar mig i min egen olycka.

Så jag bestämde mig för att gå ut och gå.  Det var lite motigt först, det blåser ju trots allt som aldrig förr. Och jag fryser så lätt. Men jag bestämde mig för ett stadigt tempo. Så med bra hård rock i öronen och ett mål i sikte gav jag mig ut och gick. Gicki ett ganska stadigt tempo i en timme. Jag behövde avreagera mig. Man får mycket tänkande gjort, rensa huvudet lite.

Att lyssna på rock och svettas gör mycket för själen. Haha. 

Sitter hemma och funderar på vad jag kan göra för att rycka upp mig. Men det känns som att dagens promenad tog mig ett steg närmare eller ifrån eller vad man ska kalla det.  Nu gäller det bara att bibehålla denna fina rensning för kropp och själ. Jag är lite orolig för att jag kommer fastna för hårt i det här. Jag tar så himla allvarligt på saker. Och borde lära mig att släppa taget. Inte gräva för djupt. 

Ibland önskar jag att jag var dum i huvet så jag slapp tänka sönder saker. 

Man kan beskriva det med Lars Winnerbäcks låt:

Av ingens frö.

Du bjuder ut ditt skratt till var och en som önskar få
Älvorna har bjudit dig till vals
Men din salta dagg syns tydligt mot din ögonfrans ändå
Du dansar tyst en kärleksvals från ingen alls

I desperat jakt på en vän
kan du förnedras om igen
Du skänker mer än nån kan ta
för en sekund av nånting bra
Kan någon ge vad du ska ha
Vill någon se vad du har sett
Kan du nånsin hitta rätt
och få tillbaka det du gett

Natten har sin sång om vilsenhet en trappa ner
Där blinkar lamporna till komp av en maskin
Ett trött och vilset barn av trasig värld är allt jag ser
när du felfritt stampar takt till hysterin

Du blommar upp av ingens frö
i värme varm som slask och snö
Du torkar tår av ingens tröst
och lyssnar tyst till ingens röst
Du har rock `n´ roll i dina bröst
Du har blues i dina lår
Du har visor i ditt hår
och poesi i dina sår

Men nu syns daggen tydlig mot din ögonfrans igen
Du vinglar bakfull hem till väggar utan svar
Ditt glamourösa hopp om lyckovärld i skymningen
blev en bitter vandring hem i singular

Du har sett drömmar rasa ner
och du vet hur munnar ler
Dom älskar gärna det dom ser
men dom skräms bort om det finns mer
Men du är van vid folks manér
och från din vagga till din grav
är du den vilsna världens slav
du är en tår i svarta hav.

Vilken jävla skit dag. Nu vet man att hela jävla veckan är kvar.

Färgade tillbaka håret till brunt igår. Var med Erika och åt på kina restaurangen och sedan färgade vi mitt hår. Känns tio gånger bättre nu.

Jag är fortfarande förbannad på det jävla aset. Jag menar en förklaring av situationen tycker jag att man kan få, men nej. Inte det inte.

Man är skit värd, men egentligen. Hade jag förväntat mig något annat?

Jag vill bara kunna släppa det och lämna det bakom mig. Men varför kan jag inte det? Vad fan har han som inte någon annan har?

INGET! Inte ett jävla skit. Bara en massa skit eller vad fan man ska säga.

Hur ska man kunna lita på folk när man bara stöter på idioter.

Och dom som är bra dom stöter jag bort. Idiotiskt.

Nää nu ska jag jobba.. :(