På Torsdag skall jag säga mitt sista hejdå till min bror. 

Hur gör man det? 

Ja, döden är en naturlig del av livet, och man vet aldrig hur länge man får leva.

Men hur kommer det sig att när min bror som äntligen bestämt sig för att försöka kämpa mot sina demoner och göra stora förändringar i livet och även var på god väg avlider.

Jag var den i familjen som träffade honom sist. 

Vi sågs och hade en trevlig middag på hans besök här i Sthlm. 

Han berättade att han hade planer på att söka till en utbildning för att bli behandlingsassistent och att han insett att om han ska lyckas hålla sig borta från sitt förra liv behöver han blicka framåt och omge sig av människor som har en förståelse. 

Jag är idag glad att jag fick träffa honom som den person han någonstans ville vara. Inte den han varit. 

Om man nu kan vara glad för något i all denna tragik så är jag glad att han äntligen får någon sorts frid. 

Jag har försökt skriva ett brev till honom. Men jag kommer ingen vart. 

Jag vet inte vart jag ska börja eller sluta för den delen.

Det känns som att jag med all min styrka just nu försöker hålla ihop mig själv. 

Den här våren och sommaren har varit allt annat än lätt. Och jag har verkligen fått rannsaka mig själv. Och det kändes som att jag var påväg tillbaka iallafall lite. 

Sen kommer något sånt här, något som ställer allt på sin spets igen. 

Jag vill skrika och gråta, men jag är rädd att om jag släpper den proppen så kommer jag inte längre orka hålla emot. 

Jag är vilsen i mina dunkla rum. 

Förmodligen kommer det kännas bättre när jag fått säga mitt sista adjö. 

Men dom här dagarna innan känns som att gå genom en skärseld och allt gör ont. 

Och jag blir påmind om hur ensam jag är just nu utan någon att luta mig mot. 

Tyko Hammarsten Reybitz du kommer alltid vara älskad och saknad.