Det finns så många olika sorters former av ångest. 

Och jag upplever nog minst en om dagen. 

Beslutsångest är nog den jag tampas med oftast och nästan alltid när det kommer till vad jag ska äta. 

Och jag tror att dom flesta håller med mig i det. Om än vissa kanske upplever den mer eller mindre. 

Bakfylleångesten som kryper sig in under skinnet och får en att tro att kvällen innan dagen efter var så mycket värre än den var. Och som får en att lova sig själv att man ska ta det lugnare nästa gång..

När jag var liten hade jag under en period ganska grov dödsångest. Jag trodde att när jag slöt ögonen på kvällen och det blev svart  så dog jag. Och jag var rädd att jag inte skulle vakna igen, så jag höll mig vaken tills jag i princip kraschade. 

Men på äldre dagar har jag fått uppleva panikångesten. Trycket över bröstet som får en att tro att ens sista potatis är satt. Känslan av att bröstkorgen sviker dig och luften som inte vill pressas ner i lungorna. 

Jag har inte haft ett anfall på flera år. Och trodde att jag lixom hade lagt det bakom mig. 

Men i Torsdags när jag fick besöka tandläkaren akut kom ett anfall. 

Ja jag är fruktansvärt rädd för tandläkaren. Sådär rädd att jag väntar tills jag måste gå akut. 

Och när jag låg där i stolen och tårarna sprutade så kom det där trycket sköljande över mig igen. Har man en gång haft det vet man precis vad som är påväg att hända när det visar sitt fula tryne igen. 

Och där och då kan jag förstå att det blev så. Att det valde att komma fram. Eftersom jag egentligen hellre hade ätit kött än behöva gå till tandläkaren. 

Men så kom ett till anfall, inatt och ett till imorse. 

Det har varit mycket runt omkring mig på senaste, jag har fått tackla saker som jag valt att begrava långt ner och långt bak i mitt förflutna. Men då en vän råkat ut för en liknande grej så kommer det bubblande upp igen. Och man går inte igenom bara hennes smärta utan även sin egen som man begravt.

Förhoppningsvis får jag sova inatt och slippa fler attacker.

Jag orkar inte hantera det just nu.