Ja nu sitter man här med ny frisyr.. Som jag för första gången på länge när jag gått till en frisör blev nöjd med.

Kommer väl en bild på det snart!

Jag vet inte vad jag skall ta mig till med killen som jag typ träffar. Vi har inte ens pussats och det har ändå gått ett tag nu. Frågan är om det överhuvudtaget kommer att bli något. Fan jag hatar mig själv när jag velar så här.

Att man aldrig kan vara nöjd eller bestämma sig. Det svårtaste av allt är att jag och mitt ex har börjat prata med varandra på senaste tiden, och dom känslor jag hade för honom börjar påminna sig lite.

Kanske är det bara för att jag känner mig ensam och det är bekant och tryggt på något vis. Eller så saknar jag honom verkligen.

Fan, varför ska det vara så svårt.

Det har inte hänt så mycket i mitt liv. Väntar tills morgondagen och fest hemma hos mig. Ska bli kul å gå ut och träffa folk.

Jao*

It gets messy..

 Ååååå va less jag blir på folk. Å inte nån speciell, utan bara folk i allmänhet.

Det verkar som att alla har P.M.S den här veckan. 

Jag jobbade hela helgen, till 24 fredag. I lördags jobbade jag först från 13.30-22.00 på mitt jobb sen stod jag i garderoben på impuls. till 3.

Och jobbade söndag till 22 igen. Så att vara ledig idag var rätt skönt faktiskt. Synd bara att halva dagen ska gå åt att vara less på allt skitsnack.

Men jag orkar inte lägga ner mer tid eller energi.

Har spenderat en del tid med en person som står mig varmt om hjärtat. Vi har inte pussats eller knappt kramats, men det är en spänning som inte går att ta miste på.

Men då kommer fegisen i mig fram. Hon som inte vågar släppa nån för nära. För han kommer lite för nära min safe zon. Och som den tönt och fegis man är så backar man. Det har inte enbart med min egen feghet att göra, han har nyss gått igenom något ganska stort och jag vill inte bara vara nån mellan landning.

Så vi är mest bara kompisar för tillfället. Vilket funkar bra.

Varför är det alltid så att när det är snälla bra killar så tvivlar jag och backar som en skrämd häst.

Men när det är killar som jag egentligen vet kommer behandla mig som skit, då slänger jag mig framför dom och agerar bro och stöd. Slänger mig i elden för dessa karlar.

Hur kan jag vara sån? Varför är det alltid mycket mer spännande med killar man vet kommer att såra en?

Varför väljer man hjärtesorg framför trygghet? 

Och varför kan man inte bara  nöja sig med att en jättefin och snäll kille faktiskt tycker om mig för den jag är.

Nej jag tvivlar och velar.

Nu ska det tvättas. 

Jag har börjar träffa en gammal vän. Han står mig varmt om hjätat och har alltid gjort det.

Det är lite pirr i magen och spännande. Länge sen jag vart blyg och lite generad. Det jobbiga är att han nyss gjort slut med sin tjej sedan några år tillbaka. Och är lite ostabil.

Han säger ju det själv och att han inte vill såra mig. Och jag är ganska försiktig bara av alla idioter jag råkat ut för, så vi har setts 2 ggr nu och skickat miljarder med sms. Men knappt rört varandra. En kram har det blivit. Det känns skönt för mig med att det inte springer fram.

Han är en trygg person med fötterna på jorden. Och ser hyfsat bra utockså. Aldrig fel.

Jag blir bara så rädd, har ju som alla som läser denna blogg vet inte haft nån på 2 år. Visst några one night stands hit och dit men ingen som man skall leva med och anpassa sig efter.

Kommer jag våga göra det? Kommer jag släppa in någon i mitt lilla rosa fort.

Men han är allt en man ska vara, snäll, lugn och stabil. Han har ett jobb och kan ta hand om sig själv.

Men har nyss precis gjort slut med sitt ex som sagt. Och sånt skrämmer mig.

Man vill ju aldrig vara Rebound tjej lixom.

Igår var min Ida på besök. Vi kollade på film och mysde. Det är så skönt å träffa människor som verkligen känner mig. Jag behöver inte vara rädd för grodorna som kan hoppa ur denna lilla mun ibland. Eller vara rädd för att hon ska ogilla mig för mina små egenheter.

Hon ska rita en katt som jag ska tatuera in. Hon ritar så snyggt och eget.

Nu ska jag jobba vidare i natten och vara den sms ninja jag är. :P

Alla skaffar barn, gifter sig, skaffar nya större lägenheter eller hus.

Överallt vart jag än vänder mig är det barnvagnar, mammor med sina barn. 

Och nu när man sakta börjar krypa mot det hemska 25 års sträcket börjar det rycka i familje nerven. 

Jag har alltid någonstans långt därinne  haft en dröm om att ha barn innan 25, just för att jag inte skall vara allt för gammal när mina barn blivit tonåringar.

Så att man skall kunna få en bra relation med dom, ungefär som jag har med min mamma. Visst har vi våra duster och dåliga dagar, men i grund och botten är vi mer som vänner än mor och dotter. 

Och nu börjar jag passera den gränsen. Befinner mig inte ens i närheten.

Jag är singel, dejtar inte ens.

Jag är bitter och ensam och avundsjuk på alla lyckliga familjer och par.

Kan inte få det ur tanken att jag kanske redan haft min chans.

Jag gjorde en abort vid 16 års ålder.  Vilket jag egentligen inte ångrar.

Jag hade rosa hår och var omogen på många sätt.

Mamma lovade att hjälpa mig om jag ville behålla det, men jag hade redan bestämt mig. Dessutom gjorde killen jag var tillsammans med då slut samma dag som jag fick reda på det. Vilket snabbade på detta beslut betydligt.

Min andra abort var mycket jobbigare. Jag var 20 och var ändå redo att skaffa barn. Jag kunde inte se på barn på ett halvår utan att gråta. Men i och med att min föredetta redan hade en dotter och det inte var rätt tid för oss. Utan jobb och bodde hemma hos min mamma så gjorde jag det. Eftersom man är faktiskt två om det största beslutet i sitt liv.

På ett sätt är jag glad att jag gjorde det, för nu är jag ju singel och har ett jobb.

Men tankarna slipper inte undan att jag kanske har haft min chans.

Och sumpat den, speciellt efter att mamma så vackert hasplade ur sig:

-Du kanske aldrig kommer att få barn.  Du har ju gjort aborter och du kanske inte kommer att få  något barn.

Snällt sagt av ens mamma va? Men hon menade inget illa. Ibland hoppar små grodorna ur hennes mun för att hon inte tänker innan hon pratar.

Ja ja.. Det var kvällens panik attack. Nu ska Linn nanna kudde och förhoppningsvis inte försova sig som hon gjorde idag..

Pinsamt* 

Ska det vara så svårt att sova när man måste. Jag har varit helt sjukt trött hela dagen, men nu när man äntligen ska få lägga sig, *pling* då är man vaken igen.

Precis som om nånting i kroppen visste att nu när man ska sova då ska vi jävlas med dig.

Som om det behövdes.

Fan jag är så less på det, att allt bara ska gå emot en lixom.  

Och nu börjar det bli höst.. Och höst depressionen börjar smyga sig in under huden igen. 

Och jag gör det ju inte bättre genom att redan börja tänka på det.

Men frågan jag borde ställa mig är varför jag blir så deprimerad på hösten,

det är ju vackert med alla färger. Det är ju mysigt att börja krypa in i mörkret och kolla på film med goda vänner. 

Men det är något med hösten som skrämmer mig. Ungefär som när jag var mindre och bodde bredvid kyrkogården i Åre.

Varje natt innan jag skulle somna, lade jag mig spikrakt i sängen med armarna i kors över bröstet. För jag tänkte att om jag dör nu under natten behöver dom inte bryta och bända i mig för att lägga mig i kistan.

Det låter som om jag vore riktigt sjuk i huvet, men men nu fick ni veta en del av hemligheterna som rör/rörde sig i mitt huvud.

Jag ser iallafall inte fram emot en till höst ensam.

Jag har alltid haft pojkvänner sedan jag var 13 år. Nästan som på löpande band.

Och det har gjort mig mycket starkare  som person att vara singel ett tag nu. Snart 2 år. 

Men det känns tio gånger svårare att tackla depressionen ensam. Ingen att luta sig mot, endast mina egna sköra vacklande ben i mörkret.

Det jobbigaste är att gråta sig till sömns eller när mörkret känns som en tung sörja som kryper ner i lungorna och täcker över mina ögon.

Man vill bara skrika, men mörkret har tagit min röst och slukar mig sakta men bestämt.

Nej jag ska inte fortsätta förklara för det får mig mest att rysa, ännu har det inte riktigt brutit ut.

Bäst å njuta medans man kan.

Ska försöka sova.

Natti natti* 

Fyllan får en att göra oväntade saker, som att inte sluta dricka när man egentligen inte behöver mer. Eller lalla runt i sin lägenhet i flera timmar i fyllan och inte komma ihåg det. Vilket jag gjorde lördag natt. När Linda ringde mig klockan typ halv 8 på morgonen hade jag inte somnat än. Fråga mig inte vad jag gjorde. Jag har tydligen en tendens att lalla runt i fyllan hemma hos mig och göra saker.

I övrigt var det en trevlig lördag. Festen hos björn var trevlig och edt bjöds på dans till och med. Det är vackert när vuxna karlar släpper loss och inte skäms över sin feminina sida. ;P

Det blev ganska mycket alkohol förtärt för min del, har tydligen druckit 4 shots och två drinkar på krogen.. På min vackra fylla som jag hade lyckats konstruera. Så inte undra på att minnet sviktar. 

Jag har 4 blåmärken som jag ej vet vart jag fått dom från.

Inte heller denna helg hittade jag en man som vill spendera sitt liv vid min sida. Men lika bra är väl det. För man skall inte hitta sina killar på korgen..

Jag hade väldigt trevlig hemma hos björn på hans fest. Och han blev glad för den vackra tattar skivan jag gjorde till honom, eller det säger han iallafall.

I övrigt hände det inte mycket. Folk var fulla, och hade roligt. Jag fick många fula kort haha, dom ligger på facebook. Dom kommer väl hamna på min bilddagbok ikväll när jag orkar.

Igår söndag vaknade jag klockan 1. Och låg i soffan hela dagen till klockan 6 då min kära lilla skrutt unge kom.

Vi lekte i lekparken och badade badkar. Och så kollade vi på emil i lönneberga. Fan va länge sedan man kollade på sånt. Myspys var det iallafall.

Och imorse blev jag väckt av den ljuva stämman från ellen.

Mossi, mossi..

Det är vacker musik i mina öron, och ja jag skulle vilja ha ett barn jag också.

Orkar inte skriva mer nu, mår för illa.

Peace*

Ja idag skulle jag faktiskt hellre bara legat kvar med täcket över huvet och protesterat mot den onödiga pinan vi kallar jobb.

För när det mer känns som ett straff att kliva upp, vill man ligga kvar i sin varma, mysiga säng.

Jag fick besök inatt. Därav den inte så pigga attityden.

Vid tio tiden igår fick jag sms av min vän som frågade om det var ok att komma idag (igår) istället för på Lördag. Jag var skeptiskt, då vetskapen om tröttheten slog in. Förklarade att vissa av oss faktiskt har jobb att sköta och måste gå upp på morgonen.

Men vem kan motstå frestelsen? Bestämde mig för att sova tills min gäst anlände, vilket var 01.00 så jag fick 2 timmars sömn.

Vad som hände sen är censurerat.

Klockan 04.00 steg min gäst ut genom min dörr. Sängen lockade och jag somnade nog på 10 minuter.

Men denna pina att behöva kliva upp. Iofs är det självförvållat så jag kan inte klaga.

Dessutom är min nacke helt ur balans. Dessa akrobatiska övningar är kroppen ej byggd för.

Idag blir det nog inga öl på impuls. Skall stanna hemma och kolla på film med Linda istället. Min nacke tillåter mig inte att göra nåt drastiskt idag, och med alkohol i blodet är det lätt att man glömmer att man har ont och får lida mer för det dagen efter.

Jobbet känns också som en pina.. Sitta stilla 8 timmar och inte röra nacken.

Hoppas för guds skull att kunderna är någorlunda i balans idag.

Så att man slipper allt för idiotiska frågor.

Ciao*

Igår var kanske den mest intrigtätaste kvällen på mycket länge.

Det började med att jag sa ett sanningens ord till en vän som varit ett svin.

Det startade en kedjereaktion jag inte kunnat tänka mig. Efter många sms med skällsord och diverse annat och ca 1 timmes telefon pratande så känns det ändå som att det finns ett ljus i tunneln.

Förhoppningsvis stannar det så också.

Inför helgen är det lite vagt planerat, men ser i stort sett ut såhär:

- Fredag: Förmodligen dricka någon öl med jonas & co på impan.

Annars spendera den med Ida om hon behagar att komma till staden.

-Lördag: Köpa kräftor och äta själv om jag så ska, det är ju förjävla gott. Anlända hos min eminenta vän Björn med sina smått udda vänner.

Och förtära några alkoholhaltiga drycker.

Förhoppningsvis sätter dessa bubblor sig på rätt sätt i huvet och man får en trevlig fylla. Men men det vet man ju aldrig i förväg.

- Söndag: Då kommer min kära syster och hennes förtjusande dotter. Elleno ska sova hos mig. Och jag ska vara barnvakt. Jippie!!!

Och antagligen vara bakis.

Ser fram emot att träffa min kära lilla familj. Och få krama det lilla hjärtat igen. Min glädje i livet.

Bara att får höra ordet "mossi" komma ur henne värmer hela kroppen.

Hoppas att denna kväll blir lugnare än gårdagen, skall gå ut och gå med Linda efter jobbet. Behöver röra på fläsket som börjar smyga sig på mig :P

Sakta men säkert..

Ciao*