Gårdagen bestod mest av gråt och alla känslor man kan känna på en och samma gång.

Idag känner jag mig mest apatisk. Jag kan inte tänka, alla tankar bara flyter ihop till en gröt. 

Och gröten bildar en bild av honom. Och allt jag har i huvudet är Rob.

Saknaden jag känner är något så stort att jag inte vet hur jag ska hantera den. Vi har ju tillbringat så mycket tid tillsammans att jag nu känner mig naken utan honom. 

Han har varit mitt stöd och min värld. 

Jag fick ett mail igår, som satte fler frågor i huvudet än gav några svar. Och en gnista hopp tändes i mig. Vilket förmodligen bara är patetiskt och fel av mig. 

Det jobbigaste är att inte kunna prata med honom, att få svar på alla saker som cirkulerar i mitt huvud. 

Jag är bara så förtvivlad. Handfallen, och orkar inte tänka på vad jag ska ta mig till. 

Jag har varit på promenader längst vattnet och försökt uppskatta sommaren i Stockholm. Men just nu känns ingenting vackert. Jag önskar bara att han gick där bredvid mig. 

Jag känner mig så patetisk som trånar efter någon som inte vill ha mig i sitt liv. Men han är min största kärlek hittills och det går inte över på en gång. 

När jag var ute och gick kom låten nothing compares to you igång. Jag har nog aldrig förstått betydelsen så bra som jag gör just nu. 

Jag vaknade igår och mådde relativt bra, Rob lagade frukost och allt kändes som vanligt. 

Intet ont anande att en timme senare skulle allt i min lilla värld rasa samman. 

Som sagt en timme senare kom nådastöten. 

Rob vill inte vara tillsammans med mig längre. Han vill inte att jag följer med till Nya Zeeland och vill inte ha ett liv med mig.

Jag blev dumpad, berövad på mina drömmar, fråntagen min planerade framtid och hela min värld rasade på en och samma gång. 

Jag blev även bostadslös och arbetslös på samma gång. 

Den kärleken som jag känner för den mannen har inte lämnat mig. Jag är fortfarande lika hutlöst förälskad i honom som jag varit. 

För honom kommer livet att vara detsamma, han kommer fortfarande att åka tillbaka till Nya Zeeland. Han har ett jobb när han kommer dit och någonstans att bo. 

Jag drog det korta strået. Jag ligger nu på min systers soffa och gråter lite om vartannat och har en blank sida framför mig. 

Vad gör jag nu? 

Hur ska jag orka fixa allt det här på en gång? Vart ska jag börja?

Här har jag levt i en falsk dröm om att få resa och tillbringa min tid med den vackraste personen jag någonsin träffat. 

Jag står tomhänt, shockad, utgråten och förtvivlad på ruta ett. 

Jag kan tycka att han ger upp för lätt. Att han tar den enkla vägen och inte kämpar för vår kärlek. 

Men det är min åsikt. Han hade sina skäl och jag får väl inget annat än acceptera dom egentligen. Även om jag kan tycka att det är orättvist och tragiskt. 

Men jag sitter fortfarande här med hjärtat i handen och blodsprängda ögon och frågar mig varför. 

Jag vill inget hellre än att vara i hans armar. 

Man kanske kan kalla mig patetisk, och kärlekskrank. Men jag står iallafall för att jag är det.

Jag vågar visa min patetiska sida, och vågar be på mina bara knän. 

Och visst kan man se det som att jag nu har 1000 möjligheter framför mig. Men det är ju inte det jag vill ha egentligen. 

Även om det är en liten tröst. 

Just nu vill jag bara gråta och drömma mig tillbaka. 

Idag uppsökte jag läkare för min förbannade hand som har gjort massa ont i en vecka nu. Det är tydligen nån nerv och muskel som är utsliten och behöver vila. Självklart är det höger som man använder till ALLT. Och jag får inte använda den. Den ska vila. Men om man inte har tid med det då?
Så nu äts det diklofenak och Alvedon för att dämpa inflammation. Supertrist och jävligt otympligt.
Det har även varit ganska dött på klubben dom senaste dagarna p.g.a vädret så idag fick folket hitta andra sätt att roa sig på i form av kubb och slänga Darcy i poolen.

Igår hoppade grabbarna och landade på Björnön sista liften. Det var en så sjukt fin kväll och roligt att komma iväg och göra något. Man bara längtar tills man själv får hoppa ut från ett flygplan ;)

I Torsdags firade vi Patriks 20 år i sporten och hade ett dunderkalas. Riktigt roligt!!

Veckan som gått har varit något av det jobbigaste och mest psykiskt krävande jag någonsin upplevt tror jag. Det har bara varit alldeles för mycket på en gång. 

Den började bra dock. Jag, Rob och Darcy hyrde en bil och drog på en roadtrip. Första etappen blev Sollefteå för att träffa lillasyster och pappa. Fick även som en bonus träffa Kamilla. 

Vi bakade pizza och fick slappa lite efter den långa resan. 

Vi sov över hos lillasyster som jobbade natt och kom hem på morgonen och gjorde en dunderfrukost till oss <3.

Sedan drog vi vidare på vår färd. Vi stannade i Näsåker och kollade på hällristningarna från stenåldern. 

Grabbarna verkade lite imponerade iallafall. 

Jag bara älskar att vara där nere vid forsen i Näsåker. Det är så lugnt och skönt där. 

Sedan brummade vi vidare till Junsele och överraskade lilla skruttan Ellen på dagis.

Hon blev bortlånad under lunchen, så vi åkte till bageriet och käkade lunch tillsammans och spelade lite Uno. 

Mitt älskade hjärta. 

Hon släppte mig inte en sekund. Hon bara gosade och berättade vilken fin mossi jag är. Hur kan man inte vara lycklig i hennes sällskap?

Sedan påbörjade vi vår resa mot Polcirkeln. 

Vi såg renar i massor men inga älgar. Grabbarna blev lite besvikna och varje gång vi såg en ren skrek dom: - Baby Moose!!!! Men icke..

Vi anlände i Jokkmokk runt 7 på kvällen. Installerade oss på vandrarhemmet och tågade sedan mot hotellet för att avnjuta lapplands härligheter. 

Rob och Darcy åt ren och älg och sik. Vi hade sjukt trevligt där på hotellet :)

                      Vi var sjukt nöjda över att vara Arctic Explorers ;)

Efter en väl fyllande middag åkte vi upp på storknabben och kollade på midnattssolen. 

Något jag alltid velat se men aldrig tagit mig för att göra. 

Det är ganska fantastiskt att stå där och se klockan vara 12 på natten och solen lyser riktigt stark.

Trötta och sjukt nöjda över dagens äventyr gick vi och la oss och sov gott.

Dagen efter åt vi hotellfrukost för att mätta magen inför nästa etapp. Jokkmokk-Sollefteå.

Resan ner gick bra, och när vi kom fram var det bara att svida om till festkläderna och gå på middag på Appelbergs med Emmy och hennes kille Daniel. Pappa, Emma, Rickard, Rob, Darcy, Mona och hennes vänninna. Det var en trevlig middag och kul att få träffa min Emma igen <3

Vi hade en trevlig kväll tills vi fick reda på att en vän hade skadat sig allvarligt i en fallskärmsolycka. 

Vilket sänkte humöret lite. 

Men den kvällen var inte slut än..

Pappa följde oss hem och vände sedan tillbaka för att vänta på sin skjuts från stan. 

Han gick in och lånade toan igen och stod utanför och väntade. När nån jävla idiot som blivit utslängd från krogen kommer fram och knuffar på honom. Han knuffar väl tillbaka och ifrågasätter vad som händer. Jag vte inte exakt allt som hänt men det slutar med att den här killen på 20 samt hans 5 vänner jagar min pappa och sparkar ner honom. Dom sparkar honom i magen och i huvudet. 

Jag vaknar upp av min lillasyster som kommer hem och berättar allt för mig. Då pappa fått tillbringa natten på akuten och min syster jobbar på sjukhuset. 

För mig är det ofattbart hur man som 6 stycken 20 åringar kan gå på en oskyldig man i 50 års åldern. 

Min pappa fick sprickor under ögat och i tinningen och blödde ur ögat, samt förlorade en tand. 

Och dom här pojkarna blev släppta direkt för att polisen inte kunde säga vem som slog först, och var underbemannade. Vilket jävla skitsnack. Det fanns vittnen som såg allt.

Ja detta får man påbörja resan hem med. Oroa sig för pappa och vännen som kämpar för sitt liv på sjukhuset. 

På hemvägen svängde vi förbi älgfarmen i Sveg. Där fick jag iallafall klappa en älgkalv. Något jag aldrig trodde jag skulle få göra. 

Jerker heter han och är nåt av det sötaste jag sett.

Vi stannade även och badade i Siljan i Orsa. Det var ju så sjukt varmt på Torsdagen när vi åkte ner.

Vi kom hem i gott skick och lite nedstämda. 

På Fredagen var det ju Power Meet här utanför klubben på flygklubben. Massa liv och dålig musik. 

Men min älskade mamma kom och hälsade på. Jag kände mig mest bara trött och utsliten efter den långa resan och allt som hänt dom senaste dagarna. Men det var riktigt skönt att få träffa henne igen. 

Hon är fantastisk. 

Fick även träffa lilla Tella <3 mammas katt.

PÅ kvällen fick vi åka med Ullis och Micke ett raggarvarv i hennes Cadillac -66:a. 

4.5h tog ett varv.. Men ganska nice ändå.

Lördagen gick sakta förbi. Raggarna pissade på våra husvagnar och folket här byggde på baracken. 

På lvällen åkte jag in till stan och träffade Plew som jag inte sett på ett år. 

Sov gott den natten, sen får man beskedet att Alan en av tandempiloterna i Taupo har avlidit i en Baseolycka i Schweich. Har säkert stavat det fel. Vilken jävla vecka!!!!!

Och nu börjar 4 veckors konstant arbete. Inte precis energikicken man letat efter.. Men men vad gör man?

Mina tankar går till Pappa, Alan, och Martin som ligger på sjukhuset. Det är bara lite för mycket just nu.