Jag vet inte men det känns som om livet bara rinner mig ur händerna. Dagarna går bara fortare och fortare förbi, jag blir äldre och vet inte om jag blir mycket visare faktiskt. Som om man fastnat i ett ändlöst ingenting som repeterar sig om och om igen, fast med lite variation.

Jag har börjat drömma helt sjuka drömmar, jag drömmer om människor jag inte har träffat på år och dag. I situationer jag inte vill befinna mig i.

Inatt drömde jag till och med att jag skar upp mina egna handleder.

Vad fan ska det betyda?

Visst är jag deprimerad men jag vill inte ta mitt eget liv.  Visst finns det stunder när man bara vill ge upp och skita i allt. Men det skulle jag inte vilja utsätta någon för. Jag har så mycket kvar att se förhoppningsvis, man ska ju aldrig vara för säker. En olycka händer så lätt.

Man borde göra saker varje dag som glädjer en själv eller någon annan. Så att man inte bara sitter hemma och degar och gräver ner sig.

Men det har man inte råd eller tid med, för man behöver jobba och sova och äta. Och med det schema jag har på min arbetsplats så känns det som att man ibland endast gör detta. Man har tur om man hinner ta en fika med vännerna nån gång i veckan. Om dom är lediga vill säga.

Jag funderar mer och mer på att flytta härifrån, jag vet inte vad mer än vänner och jobb jag har här att hämta. Gud va jag saknar närhet.

Inte hoppa i sängen med någon närhet. Uppskattande kommentarer för att jag diskat, en kram, värme och en arm runt sig i soffan. Någon att prata/skratta och gråta med.

Jag börjar glömma hur det kändes. Och det skrämmer mig så otroligt mycket.

För er som känner mig eller har läst denna blogg tidigare så vet ni väl om detta. Men jag har varit singel i 2 år och det börjar bli löjligt.

De jag gillar vill inte ha mig, och de som vill ha mig vänder jag mig från. Jag hittar fel och brister som jag inte kan tänka mig att leva med.

Men den perfekta killen finns inte. Och jag är inte i det tillstånd att det är nödvändigt, egentligen. Men ändå väntar jag för att se vad som kan dyka upp runt nästa hörn. Jag måste lära mig att inte leta brister, det är nog någon sorts undangömd försvarsmekanism. Att stöta folk ifrån sig som är bra för en för att man inte är van känslan det medför.

Nej det onda det sugs man till som en mal till ljus.

Nån gång måste det ju vända och man inser vilket fel man gör. Man borde tycka att jag har gjort det. Ändå går man på samma nit flera gånger. Livet vill bara inte låta mig förstå ännu helt enkelt.

Nu skall jag krypa ner i sängen och krama kudden jag har för enbart det ändamålet. ;P

Idag fick jag sluta en timme tidigare, och det är en sån lättnad. Bara en timme gör så himla mycket.

Gick ner på stan och gjorde av med pengar.. Får lite dåligt samvete för jag borde egentligen inte göra det.  Men jag kunde inte låta bli. Nåt ska man väl ha för sveda och värk. Jag unnade mig en parfym och 2 linnen och ett par jeans leggings.

Sedan gick jag hem till lisa och beklagade mig över livet och killar och skit överhuvudtaget. Det är så skönt å träffa henne nu för tiden när hon sköter sig. Man kan umgås som vanligt folk. Haha hur dom nu beter sig men ni vet vad jag menar.

Jag är så trött hela tiden. Måste vara penicillinet. Jag får ont i magen hela tiden och är svin trött. Ändå har jag varit duktig och somnat i någorlunda tid varje kväll. Men imorgon har jag lite sovmorgon. Ska avnjutas vill jag lova.

Ska hem till Erika sen och mysa och dricka te. När hon slutar jobba. Vi ska färga över de områden som inte blev så kyckade i håret också.

Har äntligen tagit ett nytt kort på mig själv med mörkt hår. Och jag har solglasögonen för att jag ser död ut utan dom. Haha segt som fan.

Min msn vän J. Vart har du tagit vägen? Känns som om jag kanske har sårat honom på något vis vet ej hur men han vart typ sur sist vi prata. Känns inte bra i maggropen.

Och för er som undrar hur det går med Gösta. Jag har ännu ej fått någon förklaring. Ganska fegt tycker jag.

Men det är väl hans förlust. Hoppas bara att han blir blåst nån gång snart.

Man ska väl inte önska andra olycka men jag gör faktiskt det med honom.

Känslor skall inte slösas på idioter som honom.

Och jag hoppas att jag slipper se honom igen. Ja sorgen har gått över i vrede. Uruselt..