Passenger feat. Ed Sheeran - Hearts on fire

Jag vet att jag har skrivit om det förut, mer än en gång. 

Men det bevisar bara hur stor roll musik spelar i mitt känslomässiga liv.

Jag skulle kunna byta allt i världen mot att kunna sjunga och spela gitarr. Att hitta ett alternativt sätt till att släppa ut mina känslor. 

Delvis får jag utlopp för dom genom att lyssna på musik som går in i min själ och mitt hjärta. Låtar som hugger tag i mina celler och flyter runt i min kropp och gör underverk. Hittar jag en låt som "talar" till mig på det viset kan jag inte sluta lyssna på den förens jag känner mig mätt. 

Musik tränger in i mitt medvetande och förstärker känslor och upplevelser. Sätter ord på det jag inte kan förklara. Ger mig ett uttryck. En mening.

Men samtidigt förstärker det också dom negativa känslor jag har. Jag har så lätt för att fastna i det negativa. Att bara se det med mig själv som inte är bra och förstärka det.

Inte genom musiken då utan när jag scannar mig själv och går igenom mina tankar. 

Hösten är här och den gör det här med mig varenda år. Jag rannsakar mig själv, går in i mitt eget huvud och försvinner litegrann. Den här sjukskrivningen har kanske inte hjälpt på det planet heller. Mycket tid ensam med mig själv. 

Mina vänner gör sitt bästa för att peppa mig och jag älskar dom för det. Men jag försätter mig alltid i situationer med det motsatta könet som komplicerar för mig. Olösliga situationer där jag blir sårad.

Antingen för att jag öppnat upp för mycket och blottat min själ för fort. Men jag är en känslomänniska, jag älskar stort och brett och gränslöst. Det är lite mitt problem, jag bygger luftslott och blir lika förkrossad varje gång dom löses upp i tomma intet. Jag syftar nu inte på någon speciell person eller tillfälle. 

Det är så jag gör. 

Hösten gör det bara starkare, djupare och mer komplicerat. 

Men låtar kan också lyfta mig till skyarna när jag är glad, och ge mig en fantastisk känsla när jag är kär. 

Men just idag är jag lite bitter över ensamheten, att vara den ständiga singeln. Att sakna och önska och

undra tär.

Jag fick lyssna på My när hon sjöng igår. Jag älskar när jag bara får sitta och lyssna och drömma mig bort.

Älskade My.

Jag har också efter 2 månaders väntan äntligen fått mina naglar fixade. Det har inte gått innan. Men nu är jag back on track.

Jag känner mig liksom inte hel om jag inte har fina naglar nu för tiden. Det har blivit en del av min vardag. Och oavsett hur skabbig du är i håret så har du fina naglar. Win!

Men nu ska jag sova. Eller iallafall försöka. 

Nu är den här.

Kylan, tomheten och rusket. Hösten gräver sig djupare i mitt medvetande. 

En enhörning visar sig vara exakt det den utgett sig för. Icke existerande. 

Lite för bra för att vara sann. Men vid närmare granskning visar den sitt rätta jag.

Själv står man kvar och gapar, och förstår inte hur man kunde tro att något sånt existerade.

Men hösten är också vacker. Färggrann och mystisk. Man får inte glömma det i allt som blommar upp.

Tid är allt jag har för tillfället och egentligen är det min värsta fiende. Jag gräver för djupt då.

Tvivlar och tänker.

Med mycket i huvudet och en oro att stilla begav jag mig ut på en promenad ikväll. 

Jag ville gå tills jag kände att jag var nöjd.

Det slutade i en promenad på 1h 45m. Jag gick från Fruängen till Gamla stan.

Jag hade tänkt gå min vanliga runda, men när jag kom till Hägerstensåsen tänkte jag att då kan jag lika gärna gå till Telefonplan.

Och så fortsatte det tills jag var i Gamla stan. 

Huvudet är kanske lite klarare och nerverna lite lugnade, men problemen i åtanke återstår.

Jag önskar att saker var lite mindre komplicerade ibland. Jag är orolig för min hand, har ett återbesök hos läkaren imorgon.

Så vi får väl veta statusen då. 

Känns bara som att det alltid är mig sånt här ska hända. 

Men jag ska försöka vara positiv och se de saker som gör mig glad. 

Inte alltid så lätt dock. 

Mötte Ida efter hennes jobb igår och kollade lite karaoke på lokalkrogen här i Fruängen.

Om nåt så piggar det alltid upp med männsikor i varierande grad av talang som sjunger. Lite som real life Idol, fast med diverse olika åldrar och berusningsgrad. 

Början på november får gärna komma nu. En ljusglimt i vardagen väntar men också beslut att fattas. 

Bring it on!

Hösten är här, jajjamän! 

Även om hösten gör mig lite smådeppig, avskalad och besvärlig så måste man ge den äran att vara vacker. 

Det är grått på himlen och faktiskt inte så kallt som man hade kunnat tro. Jag vill minnas att förra hösten var mycket kallare, på vissa sätt mycket svårare också. Jag fick rannsaka mig själv och börja om från scratch. Men se vart det har tagit mig.

Jag är här och nu, jag lever och har fina vänner. Jag kämpar med nya problem och försvinner in i dom. Men med en annan syn och en annan ryggrad. Lite starkare, lite bättre helt enkelt. Jag har så lätt för att glömma bort det.

Visst är situationen jag satt mig i nu ganska krävande och tidskonsumerande, men jag har känslor jag saknat förr. Vem vet vart det tar mig och vilka hinder man måste hoppa över innan jag kan slappna av. 

Men jag vågar iallafall chansa, se bortom fördomar och släppa taget lite. 

Vad gör man inte för en saga?

I helgen spenderade jag lite tid med min syster och barnen. Följde med på ridskolan och fick vara lite moster. 

Ganska mysigt måste jag säga. Kvällen innan lekte vi banankull och kurragömma. Sådär barnsligt roligt som man får ha med små människor. 

Idag var jag på utbildning/träningspass med Nike. Vi fick testa deras nya shield kollektion. 

En återkommande höst/vinter kollektion som blivit uppdaterad och var super. 

Flashpack kallar dom den och man fullkomligt lyser i dom nya kläderna. 

Vi fick testa jackan och skorna. Till skillnad från dom vanliga Lunarglide +5 har dom här ett lager mellan meshen som dels reflekterar men också skyddar mot väta. Det är inte full on goretex då detta material andas mer och är lättare. Men snudd på samma funktion. En av tränarna hoppade i en vattenpöl och ramlade även i den och var inte blöt om fötterna efter. 

Supernöjd att få uppleva en sån sak. Självklart fick jag avstå från vissa övningar pga handen.

Men överlag en nyttig upplevelse.

För att återgå till handen. Den gör fortfarande ont. Jag tror att en bit av ärret har växt fast i nåt som gör att skinnet inte rör sig, är det farligt? Nån som vet? Försökte googla utan resultat. 

Har inte full rörlighet och vissa saker gör sjukt ont att göra vilket man märker när man väl lyckas göra nåt.

That's all folks!

Jag har hittat en enhörning, en sån man inte tror finns på riktigt. 

Som dyker upp när man minst anar det, och förtrollar hela ens liv. Vänder upp och ner på allt man tänkt sig och förvandlar vardagen till en dröm. Som är vacker och ståtlig och charmar allt i sin omgivning.

Men precis som alla enhörningar försvinner dom lika fort. Och man blir sittandes kvar och drömmer sig bort. 

Min enhörning surfar just nu på vågor i Bali och solar sig i värmen. Lever livet fullt ut och tar dagen som den kommer. 

Jag har ju glömt att skryta lite om mig själv, för om man uppnår något i livet man aldrig hade trott så får man faktiskt göra det. 

Jag blev utvald som smakråd av NK och har nu legat på deras hemsida ett tag. 

Ni hittar mig här :)

Ganska stolt! 

För övrigt är handen inte så mycket bättre.. Den ser äcklig och svullen ut och gör fortfarande ganska ont, så när jag tog bort stygnen igår blev jag sjukskriven en vecka till. 

Hoppas det läker fort nu. Det är fruktansvärt tråkigt att vara hemma hela tiden.