Och här sitter man och tittar på Stjärnor på is, man borde skämmas. Men idag känner jag att det inte riktigt är läge att göra annat. Vill inte träffa någon eller prata i telefon. Jag är bara less på världen. Jag skäms övermin dåliga förmåga att hantera saker. Jag gräver ner mig och flyr in i mina ledsna tankar, lyssnar på min musik och försöker tränga ut tankarna medans tonerna och orden flyter genom huvudet. Det är lättare då.. Att tänka på musiken istället för livet. Jag gjorde alltid så när jag var yngre.. När det var bråk hemma stängde jag in mig och lyssnade på musik och skrev, eller ritade. Testade kläder eller provade frisyrer. Fegt kanske men vad ska man annars göra. Jag orkar inget annat.

Jag behöver en energi boost på något vis, en frisk fläkt som blåser genom mitt liv.  Jag ger inte upp hoppetom den stora kärleken. Den skall väl inte vara svår. Den skall kännas som bomull runt hjärtat. Och komma när man minst anar det.

Slå en som en slägga, och falla som ett bungy jump och kittla i magen.

Det kommer väl tids nog. Jag lever på hoppet iallafall.

Igår fick jag reda på sanningen om gösta.

En gemensam vän berättade att när han var uppe för några helger sedan skröt han om sin flickvän Emily som var modell, och att han är vän med Bingo och alla dessa blåsta brudar. Han har pratat om någon Emily och jag har frågat vad dom har för relation, och fått svaret att dom är bra vänner. 

Nu när jag ifrågasatte detta svarade han att ja jag har varit tillsammans med henne. Det har jag väl sagt till dig. Nej, det har han inte. Och tillade att men jag är ju inte det nu.. Nej men för några helger sen.. Jag lägger nu ner detta. Orkar inte mer.. Men nu har jag det svart på vitt och kan äntligen släppa taget. Om jag bara kan hålla fast vid det. För mitt eget bästa. 

Nu känns det ju som att man aldrig kommer att kunna lita på någon igen. Finns det överhuvud taget killar som inte ljuger? Vart finns dom?

Inte i norrland iallafall.. 

Fan man känner sig så himla blåst och lurad. Hur kan man gå på sån skit egentligen? 

Men jag visste ju egentligen redan från början att det aldrig skulle funka. 

Dum som man är så intalar man sig att jo men det kommer inte vara samma sak den här gången.

Jag måste försöka rikta in mig på att må bra själv istället för att degradera och lägga mig själv i en emotionell vattenpöl.

 Jag måste tänka på det min kära gamla lärare sa till mig i nian.

PER ASPERA AD ASTRA.. Genom svårigheter mot stjärnorna. Tack Bern för dessa kloka ord.

Måste sova lite till tror jag. Inte tänka så mycket.