Min lillasyster har gett mig ett ord som jag tagit till mig och som kan förklara ett läge i känsloskalan där jag verkar befinna mig lite oftare än inte.
Ordet är bröstkorgsbruten, och för mig är det lite mer beskrivande än bara "heartbroken".

Min lillasyster och jag är såna känslomänniskor och känner allt ända ut i fingerspetsarna när en känsla väl slagit fast. Så när man blir nekad/ratad/utbytt eller helt enkelt dumpad går så mycket mer sönder än bara hjärtat.. Nej, hela bröstkorgen imploderar och går sönder.

Jag är dessutom specialist på att kära ner mig i otillgängliga människor. Känslomässigt otillgängliga oftast. Och sånt slutar ju aldrig bra.
Nu var det längesen jag fick vara kär, och ge en del av mig till någon annan. Och få det returnerat.
Det börjar bli lite tråkigt och smått besvärligt på ett sånt sätt att jag börjar tappa både hopp och självförtroende. Och blir bröstkorgsbruten på ett helt annat sätt. Jag bryter min egen bröstkorg och våndas.
Nu blev det ett sånt här vemodigt och besvärligt inlägg igen. Men jag har ju en tendens att skriva när jag behöver det och inte när jag är glad..