Jag hade oturen att få en infektion i min tatuering som jag fyllde på i Lördags. 

Eftersom den var infekterad redan dagen efter trodde dom att jag sedan tidigare hade någon sorts infektion i kroppen eller bakterier på huden. 

Jag blödde väldigt mycket när vi fyllde i kroppen på ponnyn och det är inget jag brukar göra vilket kanske var ett tecken på att något inte var rätt redan som det var. 

Infektionen har nu gjort att jag legat hemma hela veckan. Då jag påbörjat en antibiotika kur men också fick stränga order om att inte anstränga mig för mycket så att inte infektonen skulle sprida sig i kroppen. 

Att bara ligga hemma och inte få göra något tar på psyket. 

Man rannsakar sig själv och funderar på vart man är i livet och vart man är påväg. 

Man klänger sig fast i minsta lilla strimma av hopp och glädje och förstorar det för att klara av dagen. 

Jag bor i Stockholm, möjligheternas paradis, där oändliga valmöjligheter finns.

Det finns inte en dag i veckan man inte kan hitta på något intressant eller se och lära sig nya saker. 

Men jag har valt att innesluta mig. Dra mig undan som en sårad katt. 

Mycket har nog berott på att jag varit stressad och slutkörd. Jag har valt att inte följa med, inte höra av mig och hellre bara gått hem. 

En annan del av det hela är att dom flesta, ja i stort sett alla mina vänner har tagit stora steg.

Några har eller ska bli föräldrar, andra har skaffat pojkvän/flickvän och är upptagna med hen. Någon har flyttat utomlands och andra har fallit bort och hittat en annan väg.

Jag har valt att drömma mig bort, in i en fantasivärld. 

Det blir väldigt ensamt där till slut.

Jag tror att jag letar efter något eller någon som inte finns, eller så är den/det/han inte tillgänglig. 

Jag borde så mycket, ge mig ut och träffa nya intressanta människor, lära mig nya vägar och saker jag inte kan. Men viljan och energin håller inte med. 

Stockholm kan vara så oerhört kallt och stort om man är ensam, och ensamheten gör så fruktansvärt ont. 

 

Micke

11 juni 2015 23:01

Undra om det finns någon som inte kan relatera en aning, eller till stor del i det du skriver. Jag känner iaf att hela texten träffar mig på ett sätt som får mig att känna både vemod, panik och lite sorg. Vet inte om det är den målande texten i sig, eller mina personliga erfarenheter som triggar just de känslorna, men förståelse har jag. Att leta efter något som inte tycks finnas eller sträva efter något som för tillfället kan kännas ouppnåeligt är tufft. Riktigt tufft.

 

Ego

12 juni 2015 00:13

Du är såå mye bättre och vackrare än vad du själv ser Linn. Du har bara förmågan att hitta människor som är allt för kantstötta för dig att reparera. Du förtjänar någon som kan komplitera dig och det är vad du behöver <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att falla för någon gör dig sårbar. Efter att i princip varit singel i 5 år skrämmer det nästan livet ur mig. Visst är det väl så att jag haft känslor för människor efter det. Jag är inte gjord av sten.. Men att på riktigt våga släppa in någon är...

Det finns en låt med Melissa Horn som heter Mardrömmar.  Och ikväll när jag ligger här hemma i min egen säng och lyssnar på texten hör jag den på ett helt annat sätt nu än jag gjort tidigare.    I ett stycke ur texten sjunger hon:    "Och j...

Idag gifter sig mitt ex. Han som krossade min bröstkorg och aldrig riktigt gav mig ett avslut. Människor jag känner runt mig säger: - Men han är ju bara ett ex.. I deras ögon, ja. I min bröstkorg, nej. Han var den enda som fått mig att un...

På Torsdag skall jag säga mitt sista hejdå till min bror.  Hur gör man det?  Ja, döden är en naturlig del av livet, och man vet aldrig hur länge man får leva. Men hur kommer det sig att när min bror som äntligen bestämt sig för att försöka kämp...

Det finns så många olika sorters former av ångest.  Och jag upplever nog minst en om dagen.    Beslutsångest är nog den jag tampas med oftast och nästan alltid när det kommer till vad jag ska äta.  Och jag tror att dom flesta håller med mig i...