Jag hade oturen att få en infektion i min tatuering som jag fyllde på i Lördags. 

Eftersom den var infekterad redan dagen efter trodde dom att jag sedan tidigare hade någon sorts infektion i kroppen eller bakterier på huden. 

Jag blödde väldigt mycket när vi fyllde i kroppen på ponnyn och det är inget jag brukar göra vilket kanske var ett tecken på att något inte var rätt redan som det var. 

Infektionen har nu gjort att jag legat hemma hela veckan. Då jag påbörjat en antibiotika kur men också fick stränga order om att inte anstränga mig för mycket så att inte infektonen skulle sprida sig i kroppen. 

Att bara ligga hemma och inte få göra något tar på psyket. 

Man rannsakar sig själv och funderar på vart man är i livet och vart man är påväg. 

Man klänger sig fast i minsta lilla strimma av hopp och glädje och förstorar det för att klara av dagen. 

Jag bor i Stockholm, möjligheternas paradis, där oändliga valmöjligheter finns.

Det finns inte en dag i veckan man inte kan hitta på något intressant eller se och lära sig nya saker. 

Men jag har valt att innesluta mig. Dra mig undan som en sårad katt. 

Mycket har nog berott på att jag varit stressad och slutkörd. Jag har valt att inte följa med, inte höra av mig och hellre bara gått hem. 

En annan del av det hela är att dom flesta, ja i stort sett alla mina vänner har tagit stora steg.

Några har eller ska bli föräldrar, andra har skaffat pojkvän/flickvän och är upptagna med hen. Någon har flyttat utomlands och andra har fallit bort och hittat en annan väg.

Jag har valt att drömma mig bort, in i en fantasivärld. 

Det blir väldigt ensamt där till slut.

Jag tror att jag letar efter något eller någon som inte finns, eller så är den/det/han inte tillgänglig. 

Jag borde så mycket, ge mig ut och träffa nya intressanta människor, lära mig nya vägar och saker jag inte kan. Men viljan och energin håller inte med. 

Stockholm kan vara så oerhört kallt och stort om man är ensam, och ensamheten gör så fruktansvärt ont.