När jag sitter här i sängen, för trött för att sova men med huvudet fyllt av funderingar. 

Kommer jag ohämmat in på tema kärlek igen. 

Mitt förra blogginlägg fick mer uppmärksamhet än jag egentligen någonsin fått för ett tidigare och två fina kommentarer mötte mig när jag loggade in. 

Jag skriver ju egentligen mest för mig själv, men har inget problem med att dela det med omvärlden. 

Även om jag varit väldigt dålig på att skriva på ett bra tag. 

Men i mina nattliga funderingar inser jag att när det kommer till kärlek har jag 3 scenarion. 

Dom uppspelar sig alltid likadant, eller ganska mycket likadant iallafall. 

(Vissa variabler skiljer sig ju alltid åt, tid, rum och person oftast.)

Scenario 1.

Jag fattar tycke för någon. 

Personen i fråga fattar tycke för mig. 

Det sker en dans av uttrycksfomer. Man utforskar varandras sinnen.

Jag blir kär, tänker ut en hel historia och är redo att lämna land och rike för mannen i fråga. 

Skulle inte tveka en sekund att ändra på något för att göra honom nöjd. 

Blir klängig och osäker. En släng av svartsjuka kan komma krypande.

Alla gamla spöken poppar upp och gör sig påminda och spelar spratt med mina tankar och känslor. 

Jag ifrågasätter allt.

Personen i fråga tröttnar. 

Jag går hjärtekrossad ur matchen. 

Personen i fråga går segrande med huvudet högt därifrån.

Scenario 2. (Börjar ganska likt scenariot ovan.)

Jag fattar tycke för någon. 

Personen i fråga fattar tycke för mig. 

Det sker en dans av uttrycksfomer. Man utforskar varandras sinnen.

Jag tror jag blir kär. Personen i fråga blir kär. 

Jag inser efter en kort period att jag gjort helt fel val. Pga. dåliga vanor, konstiga beteendemönster eller andra avgörande attribut personen i fråga besitter.

Jag drar mig undan, blir sur och distanserad.

Personen i fråga har lyckats kära ner sig och går hjärtekrossad ur matchen. 

Jag går skamset därifrån, och inte alls nöjd med att jag gjort samma misstag igen och lyckats såra någon. 

Scenario 3. 

Jag blir kär, personen i fråga blir kär. 

Vi lever lyckliga ett tag. Sen fuckar jag eller personen i fråga upp det. 

Vi gör slut. Jag/han blir sårade. 

Och så börjar man om på samma jävla hamsterhjul av scenarion igen. 

Egentligen fungerar det väl likadant för alla mer eller mindre. 

Men jag har en tendens att analysera sönder situationer i mitt huvud. 

Jag vrider och vänder på det tills jag sett alla possibla utgångar och tror mig vara redo att tackla vad som komma skall. 

Men det är jag ju aldrig ändå..

Jag må vara stark och ha gått igenom mycket, jag må kunna se situationer på mer än ett sätt. 

Jag må också vara en person som tror att filmromantiken kan slå in. 

Frågan är bara när jag ska inse att det bara hänger på mig själv?

Att sluta analysera sönder varje mening som lämnar hans mun/fingrar. 

Att ta det för vad det är. Och att sluta drömma som ett barn om prinsen. 

För jag är inte Törnrosa, det finns inga val utan konsekvenser, och livet är inte mer än vad man gör det. 

Nu blev det ett sånt där negativt laddat inlägg igen. Men jag ser hellre att det rinner ur mina fingrar än bubblar upp i gråt på min kudde. 

Förhoppningsvis har bägaren som är mitt huvud spillt ut såpass mycket nu att sömnen kommer som en välkommen käftsmäll. 

Godnatt!