Jag drömmer för stort och för omöjligt. 

Iallafall när det kommer till kärlek. 

Jag trånar efter det jag inte kan få och bygger drömslott i mina tankar. 

Jag tar den största tuggan av kakan, så jag inte ens kan svälja och får skämmas för att jag gapar efter för mycket. 

Men ändå väljer jag att uppslukas i drömmen, och leva vidare i den. 

Jag hade inte riktigt klarat av vardagen om jag inte fick göra det. 

Men samtidigt är jag livrädd för att nån ska rycka mattan under mina fötter. 

Att nån ska spräcka hål på bubblan jag lyckats blåsa upp och berätta att världen inte fungerar som jag tror.

Jag har svårt att förhålla mig till att det jag byggt upp inte är på riktigt. 

Att jag aldrig kommer få min vilja igenom och att jag egentligen bara är något som suddas ut i slutändan. 

Min kärlek är stor, och krävande. 

Om jag ändå bara fick dela den med någon..