Det finns en låt med Melissa Horn som heter Mardrömmar. 

Och ikväll när jag ligger här hemma i min egen säng och lyssnar på texten hör jag den på ett helt annat sätt nu än jag gjort tidigare. 

I ett stycke ur texten sjunger hon: 

"Och jag drömmer drömmar om att alla försvinner
En efter en,

och alla dem som jag
inte har än."

På ett halvår har både min äldsta bror och en av mina bästa vänner gått bort. 
Jag vet inte hur jag ska hålla tillbaka tårarna längre. 

Och det är bara en liten del av vad jag för tillfället tampas med. 

Jag klöser mig blodig inombords för att inte tappa taget om mina skyddsväggar.

Dom jag lyckats bygga upp av det lilla grus som fanns kvar efter förra våren. 

För dom som tycker att 2016 var skit så känns 2017 nästan ännu värre av den här början jag haft på det nya året som jag hade intalat mig själv skulle bli så mycket bättre. 

Vad var det för drömvärld jag levde i då? 

Att Lisa inte längre finns känns så otroligt konstigt. 

På ett sätt är jag glad att hon ändå orkade kämpa ända tills nu.

Och att hon äntligen får ro i sin oroliga själ.

Men samtidigt vill jag bara skrika fula ord rakt ut! 

Vad är det för jävla skitvärld vi lever i?

Jag orkar inte ens gå in på allt som händer runt om i världen, all tragik och rädsla som människor lever i på många ställen runt hela denna runda lilla badboll vi kallar hem. 

Hur ska jag kunna samla mina tankar runt allt det här? 

Vart ska jag börja nysta upp den här offerkoftan som vaggar mig i säkerhet?

I vilken ände börjar man? 

Idag när jag var inne på snapchat fanns hon där..

Under kategorin behöver kärlek: Lisa

Då brast mitt hjärta. 

Det är så otroligt små saker som tippar mig över kanten just nu. 

Dropparna som får bägaren att rinna över och bilda små floder på mina kinder.

Och innan jag hamnar där igen, i den sömnlösa natten avslutar jag med ännu en strof ur en Melissa Horn låt.

"Jag fryser om dina händer."