Det hände en grej i helgen.  

Och jag står nu mitt emellan två läger. 

Det här är en sån situation där ord står mot ord tills annat har bevisats. 

Mer än så kommer jag inte gå in på själva händelsen eftersom den inte har med mig att göra.  

Min roll i det hela är att jag är länken mellan två läger och jag slits itu emellan. 

Och jag har inte valt den här positionen. 

När man äntligen mår bättre och det känns som att operationen faktiskt har gjort mig till en friskare person. Att något äntligen gått min väg och framtiden ser ljusare ut så kommer dom här jävla stormmolnen och svärtar ner allt igen. Nu handlar ju inte det stora hela om mig, men att behöva sättas i en situation där man måste välja pest eller kolera önskar jag ingen. 

Jag vill ju inte tro att någon av dom inblandade ljuger. 

Jag vill inte tvivla på nåt eller någon. 

Och vem är jag att tycka synd om mig själv i den här jävla soppan? 

Men när man blir ifrågasatt från människor runt omkring eftersom man är länken mellan de två lägren blir jag illa till mods. Jag känner mig förvirrad och ledsen och kan inte sluta gråta. 

Jag vill ju inte tro att det är sant, men kan samtidigt inte förstå hur man skulle kunna ljuga ihop en sån situation. 

Ord mot ord. 

I och med att jag inte tänker gå djupare in i själva händelsen kan jag inte skriva mer om mina åsikter runt den. 

Men just nu har jag lite tappat mitt förtroende för den mänskliga rasen. 

Och det gör ont i min bröstkorg när jag andas.