När jag sitter här i sängen, för trött för att sova men med huvudet fyllt av funderingar. 

Kommer jag ohämmat in på tema kärlek igen. 

Mitt förra blogginlägg fick mer uppmärksamhet än jag egentligen någonsin fått för ett tidigare och två fina kommentarer mötte mig när jag loggade in. 

Jag skriver ju egentligen mest för mig själv, men har inget problem med att dela det med omvärlden. 

Även om jag varit väldigt dålig på att skriva på ett bra tag. 

Men i mina nattliga funderingar inser jag att när det kommer till kärlek har jag 3 scenarion. 

Dom uppspelar sig alltid likadant, eller ganska mycket likadant iallafall. 

(Vissa variabler skiljer sig ju alltid åt, tid, rum och person oftast.)

Scenario 1.

Jag fattar tycke för någon. 

Personen i fråga fattar tycke för mig. 

Det sker en dans av uttrycksfomer. Man utforskar varandras sinnen.

Jag blir kär, tänker ut en hel historia och är redo att lämna land och rike för mannen i fråga. 

Skulle inte tveka en sekund att ändra på något för att göra honom nöjd. 

Blir klängig och osäker. En släng av svartsjuka kan komma krypande.

Alla gamla spöken poppar upp och gör sig påminda och spelar spratt med mina tankar och känslor. 

Jag ifrågasätter allt.

Personen i fråga tröttnar. 

Jag går hjärtekrossad ur matchen. 

Personen i fråga går segrande med huvudet högt därifrån.

Scenario 2. (Börjar ganska likt scenariot ovan.)

Jag fattar tycke för någon. 

Personen i fråga fattar tycke för mig. 

Det sker en dans av uttrycksfomer. Man utforskar varandras sinnen.

Jag tror jag blir kär. Personen i fråga blir kär. 

Jag inser efter en kort period att jag gjort helt fel val. Pga. dåliga vanor, konstiga beteendemönster eller andra avgörande attribut personen i fråga besitter.

Jag drar mig undan, blir sur och distanserad.

Personen i fråga har lyckats kära ner sig och går hjärtekrossad ur matchen. 

Jag går skamset därifrån, och inte alls nöjd med att jag gjort samma misstag igen och lyckats såra någon. 

Scenario 3. 

Jag blir kär, personen i fråga blir kär. 

Vi lever lyckliga ett tag. Sen fuckar jag eller personen i fråga upp det. 

Vi gör slut. Jag/han blir sårade. 

Och så börjar man om på samma jävla hamsterhjul av scenarion igen. 

Egentligen fungerar det väl likadant för alla mer eller mindre. 

Men jag har en tendens att analysera sönder situationer i mitt huvud. 

Jag vrider och vänder på det tills jag sett alla possibla utgångar och tror mig vara redo att tackla vad som komma skall. 

Men det är jag ju aldrig ändå..

Jag må vara stark och ha gått igenom mycket, jag må kunna se situationer på mer än ett sätt. 

Jag må också vara en person som tror att filmromantiken kan slå in. 

Frågan är bara när jag ska inse att det bara hänger på mig själv?

Att sluta analysera sönder varje mening som lämnar hans mun/fingrar. 

Att ta det för vad det är. Och att sluta drömma som ett barn om prinsen. 

För jag är inte Törnrosa, det finns inga val utan konsekvenser, och livet är inte mer än vad man gör det. 

Nu blev det ett sånt där negativt laddat inlägg igen. Men jag ser hellre att det rinner ur mina fingrar än bubblar upp i gråt på min kudde. 

Förhoppningsvis har bägaren som är mitt huvud spillt ut såpass mycket nu att sömnen kommer som en välkommen käftsmäll. 

Godnatt!

Jag hade oturen att få en infektion i min tatuering som jag fyllde på i Lördags. 

Eftersom den var infekterad redan dagen efter trodde dom att jag sedan tidigare hade någon sorts infektion i kroppen eller bakterier på huden. 

Jag blödde väldigt mycket när vi fyllde i kroppen på ponnyn och det är inget jag brukar göra vilket kanske var ett tecken på att något inte var rätt redan som det var. 

Infektionen har nu gjort att jag legat hemma hela veckan. Då jag påbörjat en antibiotika kur men också fick stränga order om att inte anstränga mig för mycket så att inte infektonen skulle sprida sig i kroppen. 

Att bara ligga hemma och inte få göra något tar på psyket. 

Man rannsakar sig själv och funderar på vart man är i livet och vart man är påväg. 

Man klänger sig fast i minsta lilla strimma av hopp och glädje och förstorar det för att klara av dagen. 

Jag bor i Stockholm, möjligheternas paradis, där oändliga valmöjligheter finns.

Det finns inte en dag i veckan man inte kan hitta på något intressant eller se och lära sig nya saker. 

Men jag har valt att innesluta mig. Dra mig undan som en sårad katt. 

Mycket har nog berott på att jag varit stressad och slutkörd. Jag har valt att inte följa med, inte höra av mig och hellre bara gått hem. 

En annan del av det hela är att dom flesta, ja i stort sett alla mina vänner har tagit stora steg.

Några har eller ska bli föräldrar, andra har skaffat pojkvän/flickvän och är upptagna med hen. Någon har flyttat utomlands och andra har fallit bort och hittat en annan väg.

Jag har valt att drömma mig bort, in i en fantasivärld. 

Det blir väldigt ensamt där till slut.

Jag tror att jag letar efter något eller någon som inte finns, eller så är den/det/han inte tillgänglig. 

Jag borde så mycket, ge mig ut och träffa nya intressanta människor, lära mig nya vägar och saker jag inte kan. Men viljan och energin håller inte med. 

Stockholm kan vara så oerhört kallt och stort om man är ensam, och ensamheten gör så fruktansvärt ont. 

Jag drömmer för stort och för omöjligt. 

Iallafall när det kommer till kärlek. 

Jag trånar efter det jag inte kan få och bygger drömslott i mina tankar. 

Jag tar den största tuggan av kakan, så jag inte ens kan svälja och får skämmas för att jag gapar efter för mycket. 

Men ändå väljer jag att uppslukas i drömmen, och leva vidare i den. 

Jag hade inte riktigt klarat av vardagen om jag inte fick göra det. 

Men samtidigt är jag livrädd för att nån ska rycka mattan under mina fötter. 

Att nån ska spräcka hål på bubblan jag lyckats blåsa upp och berätta att världen inte fungerar som jag tror.

Jag har svårt att förhålla mig till att det jag byggt upp inte är på riktigt. 

Att jag aldrig kommer få min vilja igenom och att jag egentligen bara är något som suddas ut i slutändan. 

Min kärlek är stor, och krävande. 

Om jag ändå bara fick dela den med någon..