När man tittar på tv, film, you name it. Får man den där varma känslan av att någonstans därut finns han, prinsen.. Killen som får varje bekymmer att försvinna. Han som trollar bort den där lilla oros rynkan man allt för ofta hittar mitt mellan ögonen. Killen som suddar ut gränserna för vart livet och drömmen börjar och slutar.

Den håller i sig tills filmen är slut och man kommer på sig själv sitta gråtandes av lycka för något som inte finns.  Den påhittade underbara drömvärld av lögner som en människa satt till verket för att komma bort från den kalla, otäcka och hårda värld man lever i. Och visst börjar killen/tjejens liv kanske pågrund av just denna film. Dom får betalt och människor blir berömda enbart för att dom medverkat i att skapa denna drömvärld för oss vanliga dödliga att gömma oss i. 1½ timma spenderad som man egentligen borde tagit till vara på. Unnat till de verkliga människor som faktiskt finns runt omkring oss. 

Jag vill ge mitt hjärta och få ett åter. Jag är en riktig smöris som gillar det där man aldrig haft och förmodligen aldrig kommer att få uppleva. Att känna den kärlek en mor ger till sitt barn, eller smaken av en kyss som får mig knäsvag.  Jag har glömt känslan av att kännamig älskad.

Självklart inte på det sättet min familj älskar mig. Utan dom vore jag ingenting. Och dom är alldelels för långt bort från mig. 

Vi har alltid varit jätte tight, jag mamma och min syster. 

Vi har flyttat ofantligt många gånger. Och under alla dessa orts byten är dom det enda som alltid hängt med och alltid funnits där. Pappa har också funnits där, men alltid lite i bakgrunden. Eller inte alls. Det är först nu han börjar stiga in i ljuset lite mer. 

Jag tänker alldeles för mycket säger mina vänner, och det kanske är sant. Jag gräver lite för djupt. Men varför inte? Skall man inte utforska och lära känna varenda liten cell i kroppen? Känna när man reagerar på något?

Sökandet efter livets mening börjar ju i dig själv. Och det är ju först när man analyserar sönder sig själv man kan plocka upp bitarna igen.. Eller är jag helt fel ute?

Det får ju gå till en viss gräns. Man kan inte sluta leva för att man funderar och analyserar.

Jag ska nog duscha nu. Sen krypa till kojs, innan pannan kokar :P

Idag har jag flätor. Och det är många som slängt en kommentar om detta.

Jag känner mest att det var jobbigt att ha håret i ansiktet.

Ser iallafall inte ut som frankensteins brud idag. Orkade upp imorse vilket var en bedrift. Kände verkligen inte för att gå upp.

Stod på balkongen igår och tog en cigarett. Det var fullmåne och helt klar himmel. Det var så otroligt vackert. Såna stunder känner man att man önskade att man kunde fånga på något vis. Och visa hela världen hur vackert det kan vara en natt i norrland. Även fast det är svin kallt och man inte pallar stå där ute speciellt länge så kändes det ändå varmt om hjärtat när naturen visar sitt rätta jag.

Månen lyste så starkt och det påverkar nog en mer än man tror.

Jag hade lite problem med att somna och sova gott inatt.

Men jag tog mig ändå upp. Ska bli skönt att sluta när det har ännu inte blivit mörkt ute.

Det ultimatat skulle varit att komma hem till någon.

Nej jobbet kallar igen.