När man tittar på tv, film, you name it. Får man den där varma känslan av att någonstans därut finns han, prinsen.. Killen som får varje bekymmer att försvinna. Han som trollar bort den där lilla oros rynkan man allt för ofta hittar mitt mellan ögonen. Killen som suddar ut gränserna för vart livet och drömmen börjar och slutar.

Den håller i sig tills filmen är slut och man kommer på sig själv sitta gråtandes av lycka för något som inte finns.  Den påhittade underbara drömvärld av lögner som en människa satt till verket för att komma bort från den kalla, otäcka och hårda värld man lever i. Och visst börjar killen/tjejens liv kanske pågrund av just denna film. Dom får betalt och människor blir berömda enbart för att dom medverkat i att skapa denna drömvärld för oss vanliga dödliga att gömma oss i. 1½ timma spenderad som man egentligen borde tagit till vara på. Unnat till de verkliga människor som faktiskt finns runt omkring oss. 

Jag vill ge mitt hjärta och få ett åter. Jag är en riktig smöris som gillar det där man aldrig haft och förmodligen aldrig kommer att få uppleva. Att känna den kärlek en mor ger till sitt barn, eller smaken av en kyss som får mig knäsvag.  Jag har glömt känslan av att kännamig älskad.

Självklart inte på det sättet min familj älskar mig. Utan dom vore jag ingenting. Och dom är alldelels för långt bort från mig. 

Vi har alltid varit jätte tight, jag mamma och min syster. 

Vi har flyttat ofantligt många gånger. Och under alla dessa orts byten är dom det enda som alltid hängt med och alltid funnits där. Pappa har också funnits där, men alltid lite i bakgrunden. Eller inte alls. Det är först nu han börjar stiga in i ljuset lite mer. 

Jag tänker alldeles för mycket säger mina vänner, och det kanske är sant. Jag gräver lite för djupt. Men varför inte? Skall man inte utforska och lära känna varenda liten cell i kroppen? Känna när man reagerar på något?

Sökandet efter livets mening börjar ju i dig själv. Och det är ju först när man analyserar sönder sig själv man kan plocka upp bitarna igen.. Eller är jag helt fel ute?

Det får ju gå till en viss gräns. Man kan inte sluta leva för att man funderar och analyserar.

Jag ska nog duscha nu. Sen krypa till kojs, innan pannan kokar :P

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att falla för någon gör dig sårbar. Efter att i princip varit singel i 5 år skrämmer det nästan livet ur mig. Visst är det väl så att jag haft känslor för människor efter det. Jag är inte gjord av sten.. Men att på riktigt våga släppa in någon är...

Det finns en låt med Melissa Horn som heter Mardrömmar.  Och ikväll när jag ligger här hemma i min egen säng och lyssnar på texten hör jag den på ett helt annat sätt nu än jag gjort tidigare.    I ett stycke ur texten sjunger hon:    "Och j...

Idag gifter sig mitt ex. Han som krossade min bröstkorg och aldrig riktigt gav mig ett avslut. Människor jag känner runt mig säger: - Men han är ju bara ett ex.. I deras ögon, ja. I min bröstkorg, nej. Han var den enda som fått mig att un...

På Torsdag skall jag säga mitt sista hejdå till min bror.  Hur gör man det?  Ja, döden är en naturlig del av livet, och man vet aldrig hur länge man får leva. Men hur kommer det sig att när min bror som äntligen bestämt sig för att försöka kämp...

Det finns så många olika sorters former av ångest.  Och jag upplever nog minst en om dagen.    Beslutsångest är nog den jag tampas med oftast och nästan alltid när det kommer till vad jag ska äta.  Och jag tror att dom flesta håller med mig i...