Jag måste ta tag i mig själv och skaka liv i mig. Inte gräva ner mig och tjocka till mig, för jag tynar inte bort. Jag går upp i vikt när jag mår dåligt. Jävligt idiotiskt.

Och nu börjar det barka åt riktigt fel håll. 

Får släpa mig ut och motionera i helgen. Blir ju inget festande, man äter ju meducin.  Man blir fan trött av att äta tabletter. Och det känns som om jag inte gör annat än proppar mig full med tabletter nu för tiden. Är jag inte sjuk på ett sätt är det annat. 

Köpte biljetterna ner till mamma och pappa idag. 975:- det är inte billigt att åka tåg inte. Men det är det värt. Saknar ju skruttan nåt så otroligt. 

Hon gör att man glömmer alla löjliga bekymmer som trycker ner en.

Min kompis som stödjer mig är inte inne på msn nästan nått.. Saknar honom. 

Han får mig att känna mig som en människa som kanske inte är så dålig iallafall. Som en vitamin injektion ungefär. :P

Nej då men han lyssnar på mig och jag gillar att "prata" med honom. Jag får tömma mig på allt skit, och han är inte berörd. Han känner inte människorna eller mig. Vilket gör det så enkelt att lätta hjärtat. Sen att han är söt är inget minus. 

Inatt vaknade jag av att jag grät. I sömnen... Har jag nog aldrig gjort förut. 

Jag drömde att min katt som bor hos mor och far (fejjan) blev överkörd av en bil. Och jag satt i bilen, i baksätet.  Och kände dunsen. Sedan skulle dom som satt i bilen stoppa upp henne. Och jag var svin ledsen. 

Har ingen aning om vad det betyder. Var tvungen att ringa mamma idag och försäkra mig om att hon var vid liv. 

Hon ska ju komma hem till mig snart. Känns som plågeri men mamma vill ju inte att hon bor hos emmy.

Jag borde sola lite och röra mig mer så jag ser lite fräschare ut..

Ungefär som kortet.. Nej ta dig i kragen Linn! 

Är jätte seg idag. Men jag är på jobbet iallafall.

Tanden känns bra, eller bättre iallafall. Pratade med Gösta igår. Han var riktigt trevlig för en gångs skull. Sa till och med att han saknade mig.

Men varför plågar jag mig så här. Degraderar jag mig själv för hans vinning?

Alldeles nyss när jag satt här och jobbade ringde min syster. Hon sa att Ellen ville prata med mig. Och det ville hon, länge.

Hon är så himla söt. Saknar henne och hela familjen väldigt mycket just nu.

Ska bli skönt att åka och hälsa på familjen i slutet av månaden.

Det är en lång och tråkig resa men det är värt det.

Skall hem till Erika efter jobbet och kolla på Idol och dricka te och titta på hennes nya lampa och gardiner. Haha låter så fjolligt men hon ville visa det nya hon köpt till bordet jag skruvade ihop åt henne.

Och så slipper man ju sitta själv en del av kvällen.

Känner mig lite hängig, måste vara penicillinet. Som äter mig inifrån..

Åhh va segt det är.

Kortet är på min kära syster.

Idag har jag varit hemma från jobbet, hade feber och jätte ont i min tand.

Ska jobba imorgon. Tandläkar besöket var inte så farligt. Dom sprutade nåt äckligt medel  med en spruta runt tanden och det smakade kemikalier i flera timmar igår. BLÄ! Fick inte riktigt lika mycket panik igår. Men skall tillbaka i november och operera bort den. 2050:- kommer det att gå på. 

Det kommer svida i fickan. 

Idag fick jag en panikångest attack. Vid ett började tårarna spruta, jag föll ihop på golvet och grät som aldrig förr kändes det som. 

Det var flera år sedan jag hade en sådan sist. Jag vet inte vad som framkallade den heller. Jag bara grät för allt..

Det känns samtidigt bättre nu efter att jag fårr gråta ur mig.

Men när jag låg därpå golvet, på min rosa matta och all smärta jag samlat på mig sakta sipprade ut och lättade lite på trycket. Kunde jag inte låta bli att tänka på hur det skulle se ut om någon såg mig.

Patetiskt. Helt handfallen å söndergråten på en rosa matta. 

Jag gick snyftande och med blodsprängda ögon och la mig och sov i 3 timmar. Vaknade svettig och med huvudvärk. 

Jag är glad samtidigt som jag är livrädd. Äntligen fick jag gråta. Jag har väntat på det länge. Jag har inte kunnat gråta på så länge.

Men jag är samtidigt rädd för att jag ska få tillbaka ångest attackerna. 

Jag orkar inte riktigt med det. Men ska försöka att inte oroa mig för dem. 

 För jag vill inte känna att det ska hindra mig från att leva.

Det är väl bara llt jag samlat på mig så länge som vill komma ut. På tiden kan man tänka..

Nu ska jag försöka sova så ja orkar med imorgon..