Ibland kan man tänka på såna jobbiga saker som rymden. Jag hatar att tänka på rymden, för när jag tänker på att stjärnorna som är såå långt borta är så enorma och hur liten jorden är och hur liten jag är på jorden blir jag panikslagen.

Jag får ren och skär panikångest över hur liten jag egentligen är och hur obetydligt det jag gör i livet är.

Men jag lugnar mig då med att jag har ju min familj vilka jag betyder mycket för. Samt vänner och sånt.

Men tanken kommer ju direkt tillbaka när man börjar fundera på vad man åstadkommit. Jag har inte byggt ett hus från grunden eller seglat på de sju haven. Nej jag har knappt varit utanför sveriges gränser. Jag har inga barn som kan föra mina gener vidare eller en utbildning som går att skryta med.

Jag är bara en normal person som försöker passa in.

Liten, ensam och rädd.

Jag har alltid tyckt att dansa är en underbar start på dagen. Men inte när bilen väljer att göra det i en rondell.

Till att börja med så startade inte bilen imorse när jag skulle till jobbet. Oh happy day! Sedan när man väl kommit iväg och glatt ska svänga i rondellen nära jobbet bestämmer sig lilla bettan för att göra en piruette och dö.

Inge pinsamt att stå i rondellen och blockera och inte få start på biljäveln!  Ja min morgon var fantastisk.

Jag kan inte beskriva med ord hur mycket jag gillar att lyssna på musik.

Texter som kryper under skinnet och får hjärtat att slå.

Som får mig att slappna av eller gråta eller på vilket annat humör man önskar så förstärker musiken det.

Jag har skrivit det förut och jag gör det igen. Ibland önskar jag att andra delade min passion så jag kunde bränna en skiva för att få dem att förstå hur jag tycker/tänker och känner. Vad mycket lättare det hade varit då.

Jävla sötkatter tur sidan finns så man kan dra lite på smilbanden ;) 

Jag + kille/manligtkön fungerar inte ihop.

Jag vet inte vart gränsen går för när man är jobbig. När man skickar för många eller för få sms. Jag vet inte hur jag ska få dom att behålla intresset för mig. Eller vilka fel jag gör. Jag har tydligen levt alldelels för länge utan att behöva anpassa mig efter någon. Och vet ej vart gränsen går. Vad man får eller inte får göra eller vad man får/inte får/ska/inte ska säga.

Det här året önskar jag att jag hittar en man som tycker om mig för precis den jag är. Och uppskattar allt det konstiga och osäkra med mig. Som kan leda mig och visa vägen och vara öppen och ärlig om vad som är rätt eller fel för just honom. Och som inte bara vänder ryggen till så fort något kommer fram som inte är exakt vad han tänkt sig.

Någon som kan kompromissa och älska mig ändå och acceptera situationen som den är. Förstå att det inte är så lätt när man inte vet.

Och förstå att man är sjukt osäker när man inte behövt ta hänsyn till andra på det viset för att man inte kommer ihåg hur det var.

Och jag som hela tiden ska analysera sönder allting blir komplett galen av att försöka tänka på hur jag ska bete mig. Är det för mycket, är det för lite. Vad kan jag säga och inte. Vad kan jag göra och inte. Vad kan jag göra för att han ska förstå att det är endast honom jag vill ha.

Jag är speciell, det är inte alla människor som tycker om mig. Det är jag fullt medveten om. Och det finns säkert dom som har en sjukt bra anledning, medans andra kanske egentligen inte har det. Men sånt är livet. Och det är något jag accepterat. Jag kan vara lite högljudd, lite för social och lite för knäpp.

Egentligen är jag bara trött på att vara singel och vara ute och festa och inte ha en anledning att stanna hemma. Visst finns det anledningar även nu, och jag kan ju egentligen bara säga nej.  Men jag är så otroligt sällskaps sjuk så jag följer hellre med mina vänner ut än sitter hemma själv.

Fast än jag helst av allt bara vill sitta hemma med någon man tycker om och bara titta på film och pussas och kramas.

Men så länge som jag inte vet hur jag ska bete mig när det kommer till själva flörtandet så kan jag nog inte få någon att hålla kvar intresset så pass länge att dom får se den sidan som jag inte visat för någon på mycket mycket länge.