Jag är bara less på allt. ALLT allt allt.

Jag får fan psykbryt snart. Vintern stör mig, mörkret kan ta sig i röven och livet i allmänt suger. Jag måste fan härifrån den här jävla lilla stan snart. Den driver mig till vansinne. Människorna, lögnerna, skitsnacket, samma gamla jävla skandaler bara olika människor om man ens har lyxen att det är nya människor inblandande. Och jag är less på folk som inte kan bestämma sig.

Jag är less på mig själv och att jag aldrig kan lära mig att inte gå för djupt in i mig själv och känna efter. Jag är less på folk som ger en falska förhoppningar oavsett vad det gäller.

Jag är dö less med andra ord.

Jag älskade henne när jag var liten. När jag fyllde 4 fick jag ett skärp som såg ut precis som hennes och jag tror att jag aldrig ville ta av mig det. Jag låtsades att regnbågen kom fram då jag tryckte på stjärnan och jag kunde springa iväg över den precis som hon. Jag fick även en låtsas rakappart som lät precis som en riktigt. Varför är inte livet som i tecknade serier med vackra färger och fantastiska funktioner?

Om man ändå levde i en fantasi värld hela tiden. Vad mycket lättare livet hade varit. Haha..