Jag måste verkligen ge upp mina önske tankar om att han kommer ta tillbaka mig.

Han skiter helt fullständigt i hur jag mår eller vad jag gör.

Men bättre sent än aldrig, eller?

Känner mig så patetisk som trodde att han skulle ändra sig.

Har legat och feber mått piss hela dagen och tänkt sönder mig själv.

Och har nog kommit fram till att jag borde ge upp, och bara förstå att han inte vill ha mig.

Men det gör fan ont, och jag är jävligt ledsen över skiten.

Och det blir inte roligare eller lättare när man ligger sjuk och enbart kan tänka.

Fan ta alla killar och deras fina ord.

Och fan ta känslor dom ställer bara till det för mig.

Men mest av allt fan ta mitt dåliga självförtroende som tror att jag inte förtjänar bättre.

Jag har frossat hela natten, och spytt. Och har så ont överallt.

Fyfan för livet säger jag bara.

Tack Bylin!

När jag mår som sämst lyssnar jag på så sorglig musik jag kan bara för att sätta ord på känslorna som strömmar igenom mig.

Låtar som beskriver känslan man har ändå ut i fingertopparna men inte själv kan sätta ord på.

Varför göra det när nån annan lyckats så mycket bättre och samtidigt lyckats sätta musik till.

Jag har lättare att relatera till det genom musiken. Och det känns som att jag kommer mer i kontakt med det jag känner och får lite utlopp för det.

Det kan hjälpa mig att gråta, skratta och bli avslappnad.

Men innerst inne i mig bor det nog en liten emo. Akustisk gitarr med en lite hes rispig röst på en kille som sjunger med hela hjärtat och jag är såld.

Jag gick hem från jobbet idag vid 22. Jag satt och kände bara för att spy. Mådde skit illa och det gör jag fortfarande. Har hela tiden känslan i halsen att det är nåt som vill komma upp.

Skit jobbigt.

Jag har jätte ont i lederna och fryser som en idiot, och dom som haft privilegiet att komma in i min simpla boning vet hur varmt det är i den. Jag orkar VERKLIGEN inte att bli sjuk igen. Ska lägga mig nu och förhoppningsvis somna gott så jag kan jobba imorgon.

Eller är kanske man ska skriva, men jag är verkligen det.

Annars hade det nog inte gjort så här ont. Jag har svårt att koncentrera mig och har konstant ont i magen. Kan inte sova och knappt äta.

Vilken tur att jag jobbar sent den här veckan. Annars hade det aldrig gått.

Maria var snäll och sällskapade mig idag för att ta mina tankar bort från allt elände.

Tack gumman. Vad ska jag ta mig till?

Vad kan jag göra? Varför händer det här mig?

Vad ska man med ett hjärta till när det bara går sönder hela tiden?

Jag har inte känt så här sedan mitt ex Ken. Han var speciell. Och jag var hutlöst kär i honom.

Nu sitter jag här med hjärtat i halsgropen och kan inte svälja.

Slagen på fingrarna för att jag öppnade mitt hjärta för någon.

Idioti!

Klart man ska ut och skaka rumpa när en sån snygging kommer till stan!

Jag som gillar idol kommer iallafall uppskatta det! Och jag ska försöka få med mig brudarna också.

Jag längtar!!! Info hittar ni på: http://clubayer.se/

Motiveringen lyder:

Jag mår för dåligt för att kunna vara tillsammans med dig. Du förtjänar någon bättre. Jag kan inte ens ta hand om mig själv just nu. Och då kan jag inte vara i ett förhållande med dig, för det gör dig bara illa.

Jag är fortfarande kär i dig och jag älskar dig, men det går bara inte nu.

Hur många klyschor kan man räkna till i denna motivering?

Ja visst det kanske är så, men det känns som att han kommer på fina ursäkter mest.

Jag är en person som tror på den stora kärleken, inte att den kommer dimpa ner i knät på mig.

Men att den finns och att man kanske måste kämpa för den.

Just nu känner jag mig totalt värdelös, bortkastad och använd.

Så jävla naiv och blåst som gick på allt snack och alla fina ord. Man ska ju lita på folk, men vid såna här tillfällen börjar hoppet tryta. Mitt hopp för mänskligheten och kärleken och det fina börjar sina, det känns som att jag behöver en helrenovering. I kropp och själ.

Nej jag måste börja tänka på mig själv. Och sätta mig i första rummet.

Sluta leta efter kärlek och ta tag i första bästa människa som visar intresset.

En vän till mig skrev att jag ska sluta leta och låta det komma till mig.

Och det är nog sant.

Min kära syster sa även att jag borde göra som henne, och avstå helt från killar i minst 6 månader.

Och det kommer säkert bli en utmaning utöver det vanliga, men jag ska fan ge det ett försök.

Sluta låta mig själv bli nedvärderad och börja uppskatta den person jag egentligen är.

För jag är fan en bra människa innerst inne, något vilsen och bortkommen kanske men med hjärtat på det rätta stället.

( Inge självgod jag lät )

Dä ä göörlpawer Gudrun!

Och det här är det första man ser när man öppnar facebook i newsfeed:

Och jag mår skit.

Och jag kommer nog inte skriva imorgon!

Jag har funderat en del på varför jag utsätter mig för alla dessa självplågande situationer.

Varför jag krampaktigt håller fast vid något som bara gör mig illa.

Ibland känns det som att jag försätter mig själv i såna situationer för att jag inte känner till något annat.

Att jag inte vågar släppa taget om sorg och misär för att jag inte vet hur jag skall hantera lycka, ljus och glädje.

Är jag en problem-missbrukare?

Jag kan bara inte släppa den här situationen med Kim.

Jag vet inte vad jag ska göra. Många säger till mig att skita i honom och gå vidare. Men det är nästan som att jag krampar mer och vägrar släppa då.

Jag vet att det mest bara får mig att se ut som en idiot i andra människors ögon. Men jag är så rädd för vad som väntar, oavsett vart vägarna bär.

Fan det är bara en stor karusell i mitt huvud som snurrar och snurrar.