Jag har funderat en del på varför jag utsätter mig för alla dessa självplågande situationer.

Varför jag krampaktigt håller fast vid något som bara gör mig illa.

Ibland känns det som att jag försätter mig själv i såna situationer för att jag inte känner till något annat.

Att jag inte vågar släppa taget om sorg och misär för att jag inte vet hur jag skall hantera lycka, ljus och glädje.

Är jag en problem-missbrukare?

Jag kan bara inte släppa den här situationen med Kim.

Jag vet inte vad jag ska göra. Många säger till mig att skita i honom och gå vidare. Men det är nästan som att jag krampar mer och vägrar släppa då.

Jag vet att det mest bara får mig att se ut som en idiot i andra människors ögon. Men jag är så rädd för vad som väntar, oavsett vart vägarna bär.

Fan det är bara en stor karusell i mitt huvud som snurrar och snurrar.

Jag skall inte vaccinera mig. Flera jag träffat som gjort det har blivit sjuk av vaccinet. Och jag vill inte ligga sjuk för att jag skall undvika att bli sjuk.

Och jag förstår inte hysterin? Det är väl som vilken sjukdom som helst som går på hösten vintern. Man blir jävligt sjuk helt enkelt.

Får jag den så får jag den och då får jag väl vara sjuk då.