Just nu ligger jag i soffan hemma hos mormor och morfar. Mamma och mormor är på sjukhuset inne i Karlstad och jag och morfar hänger. Han kollar mest på tv och har nyss sovit middag. Men det är skönt att hänga med honom ändå. Det är ju inte så ofta man är här.

Men samtidigt känns det lite jobbigt att se mormor så liten och svag. Hon har alltid varit en så stark och stolt kvinna. Och nu har hon rasat i vikt. Det skrämmer mig.

Jag mår ju själv inte toppen direkt.

Men det är på samma gång skönt att ha familjen omkring sig.

Och kil är sig likt. Samma gamla gata.

Jag och morfar var på bosses grill och köpte lunch.

Det är typ 14 år sen vi flyttade härifrån. Men så fort man kommer hit får man massa minnen tillbaka.

Bra och dåliga såklart, men jag hade mycket kul här när man var yngre.

Men jag saknar Rob nu när man mår lite sisådär. Han är ett sånt oerhört stöd. Och han får mig alltid att må lite bättre.

I tisdags fick jag uppleva något nytt, eller egentligen inget nytt. Har upplevt känslan många gånger tidigare men aldrig så här starkt.

Hela min bröstkorg värkte och jag kunde knappt andas. Det bara värkte och slutade inte på nån timme.

Jag trodde först att det berodde på mina mediciner, men jag har ju ätit dom en vecka snart så det borde inte vara det.

Och när jag berättade för en vän vad som hänt fick jag svaret jag kanske inte hade väntat mig men som förklarade en hel del.

Jag hade en ångestattack...

Visst har jag haft den känslan tidigare och aldrig riktigt funderat på vad det var.

Ungefär som när det bara hugger till i hjärtat och man inte kan röra sig på nån sekund.

Att det bara händer i kroppen ibland.

Men i tisdags var det ganska läskigt. Det slutade lixom inte..

Det enda positiva är väl att jag nu vet vad det är och kanske inte behöver fundera på om jag håller på att dö.

Gällande andra saker i livet har det varit lite fram och tillbaka med allt på senaste. Man kan väl säga att mitt mående har spelat in. Men jag är oerhört tacksam för att jag har den klippan jag har vid min sida just nu.

Vad skulle jag göra utan honom. Även om det funnits stunder då jag trott att allt gått förlorat... Förmodligen behövdes ett litet break och lite rensning. Men jag är så oerhört glad att han finns där för mig.

På söndag bär det av mot de värmländska vidderna, till mormor och morfar och resterande släkt på mammas sida. Ska bli härligt att träffa dom igen. Kan vara precis vad jag behöver. Kärlek och omtanke från mina nära och kära. Speciellt mamma. Jag behöver henne nu.

Hoppet är det sista som lämnar människan har någon vis människa en gång klämt ur sig.

Och det kan nog stämma, vad ska man annars kämpa för?

Livet är bra underligt ibland och verkar vilja sabba så mycket som möjligt för dom som redan kämpar som idioter.

Man kan säga att det inte går bra nu, varken för mig eller många andra jag känner.

Karin brukade säga att förra året var tigerns år och då går allt åt helvete.

Men vad ska man skylla på detta året? Att det snart är 2012 och jorden snart kommer gå under?

Nej jag tror inte på sånt. Jag tror bara på lagen om allts jävlighet.

Faller en faller alla.

Eller faller nåt faller allt.

Efter regn kommer mer regn och kanske lite åska och sen kommer skyfallet, hade nog passat bättre än efter regn kommer solsken just nu. 

Men som sagt, hoppet är det sista som lämnar människan...

Japp nu bor jag hos Alex i deras garage. Och det är ganska mysigt. Har bara inte kommit ordentligt i ordning men det kommer. Jag har blivit väldigt välkomnad av hennes barn, och det känns bra.

Är för tillfället sjukskriven. Magen är inte vad den en gång varit. Och när magen inte fungerar som den ska känns ju allt annat ganska jobbigt också.

Men men, har fått meduciner ( ja jag skrev fel medvetet ).

För lite mer än en vecka sen var jag med ut när Nicklas en kille på fallskärmsklubben fyllde 40. Det var en trevlig kväll :)

      I övrigt har det inte hänt så mycket i och med att jag inte mått så bra.

Men jag är glad för det lilla.