Jag kunde inte säga det bättre själv så jag låter Adele förklara det åt mig..

Didn't I give it all?
Tried my best,
Gave you everything I had,
Everything and no less,
Didn't I do it right?
Did I let you down?

Maybe you got too use to,
Having me around,
Still, how can you walk away,
From my tears?
It's gonna be an empty road,
Without me right here,

But go on and take it,
Take it all with you,
Don't look back,
At this crumbling fool,
Just take it all,
With my love,
Take it all,
With my love,

Maybe I should leave,
To help you see,
Nothing is better than this,
And this is everything we need,
So is it over?
Is this really it?
You're giving up so easily,
I thought you loved me more than this,

But go on, go on and take it,
Take it all with you,
Don't look back,
At this crumbling fool,
Just take it all,
With my love,
Take it all,
With my love,

I will change if I must,
Slow it down and bring it home,
I will adjust,
Oh, if only,
If only you knew,
Everything I do,
Is for you,

But go on, go on and take it,
Take it all with you,
Don't look back,
At this crumbling fool,
Just take it,
Take it all with you,
Don't look back,
At this crumbling fool,
Just take it all,
With my love,
Take it all,
With my love,
Take it all,
With my love.

Efter gårdagens smäll på käften i form av att bli iskallt dumpad. Kände jag inte för att ligga och gråta i ett garage. Så jag panik packade och åkte till Stockholm.

Älskade Nathalie mötte mig på stationen och vi satte oss på en uteservering och tog en öl.

Jag kan inte i mitt lilla huvud förstå hur man kan säga till någon att man aldrig älskat någon så mycket, och sedan låta den personen gå.

Eller hur man kan vara så egoistisk att man inte vill ändra på sig för att man har bestämt sig för att aldrig släppa in någon.

Som om mina känslor och allt jag gjort och känt inte betyder något.

Saker förändras i livet och man får ständigt ändra sina planer och värderingar.

Om man inte tänker med hjärtat så kommer molnen att börja smälta snart...

Igår tog mina vänner hand om en 16 årig kille dom hittade på gatan, som blivit sexuellt utnyttjad och inlåst i 2 år. Jag följde med dom till socialjouren idag och satt där medans dom försökte lösa vart han ska ta vägen. Vi tog honom till en butik och köpte lite kläder till honom.

Samtidigt som jag själv mår skit, kunde jag tänka att jag har iallafall vänner och familj som finns där för mig i denna stund av nöd. Denna stackars pojke har ingen. Mina vänner är såna hjältar i mina ögon. Som tog sig tiden och styrkan att hjälpa någon på detta sätt. Och att ha fått vara delaktig i detta gör att jag känner mig lite gladare.

Men jag saknar honom så otroligt mycket att det svider i hjärtat. Och jag vet inte hur det är meningen att jag bara ska släppa honom när mitt hjärta säger något annat. Fy fan för allt.