Igår hade jag ett 2 timmar långt samtal med herrn i fråga.

Vi båda grät, och kom egentligen inte fram till något vettigt. Vi pratade om att vi saknar varann och hur ont det gör.

Och jag kan fortfarande inte förstå..

Men han sa att han behövde lite tid på sig att fundera, nu när han inte är på klubben och får komma bort från allt som händer där.

Och det kan jag förstå. Och jag känner att jag är villig att ge honom den tiden. En chans att få känna efter. Men blir det ett nej den här gången också kommer jag nog inte vilja ha honom i mitt liv mer. Jag kommer inte klara av att vara hans vän.

Mina vänner, eller några jag pratat med om det säger att han inte alls älskar mig. Att det bara är en ursäkt eller dålig bortförklaring.

Men hur ska jag kunna förklara för dom att jag litar på det han säger. Att han aldrig har ljugit för mig och att jag vill tro att han inte är ett sånt svin att han gör så här bara för att skydda sig.

Jag känner bara att allt jag gör och säger eller tänker är ett enda stort huller om buller och att jag inte vill ge upp hoppet.

Men samtidigt vill jag inte bli som min mamma som stannade nästan 30 år med en man som ALDRIG kunde bestämma sig.

Jag saknar honom fortfarande lika mycket, om inte mer. Och får jag ett nej på fredag kommer min värld rasa. Men jag får plocka upp mig och försöka gå vidare då. Och försöka att inte tänka att det beror på mig.

Jag gjorde vad jag kunde och jag gav det en chans. Men än är loppet inte över och jag hoppas att han tar sitt förnuft till fånga.

Hoppas, hoppas, hoppas!