I tisdags fick jag uppleva något nytt, eller egentligen inget nytt. Har upplevt känslan många gånger tidigare men aldrig så här starkt.

Hela min bröstkorg värkte och jag kunde knappt andas. Det bara värkte och slutade inte på nån timme.

Jag trodde först att det berodde på mina mediciner, men jag har ju ätit dom en vecka snart så det borde inte vara det.

Och när jag berättade för en vän vad som hänt fick jag svaret jag kanske inte hade väntat mig men som förklarade en hel del.

Jag hade en ångestattack...

Visst har jag haft den känslan tidigare och aldrig riktigt funderat på vad det var.

Ungefär som när det bara hugger till i hjärtat och man inte kan röra sig på nån sekund.

Att det bara händer i kroppen ibland.

Men i tisdags var det ganska läskigt. Det slutade lixom inte..

Det enda positiva är väl att jag nu vet vad det är och kanske inte behöver fundera på om jag håller på att dö.

Gällande andra saker i livet har det varit lite fram och tillbaka med allt på senaste. Man kan väl säga att mitt mående har spelat in. Men jag är oerhört tacksam för att jag har den klippan jag har vid min sida just nu.

Vad skulle jag göra utan honom. Även om det funnits stunder då jag trott att allt gått förlorat... Förmodligen behövdes ett litet break och lite rensning. Men jag är så oerhört glad att han finns där för mig.

På söndag bär det av mot de värmländska vidderna, till mormor och morfar och resterande släkt på mammas sida. Ska bli härligt att träffa dom igen. Kan vara precis vad jag behöver. Kärlek och omtanke från mina nära och kära. Speciellt mamma. Jag behöver henne nu.