Sitter på jobbet och häckar..

Otrevliga kunder med ibland idiotiskt mycket onödiga frågor. Men men vad är jag annars här för?

Sitter och chattar med en riktigt trevlig person som iallafall får mig på lite andra tankar. Tack ;) Du vet vem du är.

Min kära lillasyster befinner sig nu i de norra delarna av landet och jag ser fram emot att träffa henne i helgen. Synd bara att jag inte får träffa min kära ögonsten lilla plutt Ellen.

Jag hatar att bo så långt ifrån de människor som betyder mest för mig.

Men ska väl snart få tummen ur och åka å hälsa på storayster och lilla Vide. Jag vill ju även vara en del av hans lilla liv.

Jag kan inte låta bli att drömma mig bort från detta lilla hål som kallas stad.

Vad finns längre bort? Vad väntar mig utanför denna dimma?

Jag får väl ta mitt vett till sans och söka mig andra vägar.

jaja ska väl fortsätta jobba nu..

Varför har jag missat Ane Brun ända tills nu? Varför har ingen tipsat mig om henne? Lagom sorgligt för min smak.

Varför är det så att när man känner sig allmänt nere så känns det bättre att lyssna på musik som påminner en om alla dessa deprimerande tankar?

Jag satt och kollade på youtube på några av dessa låtar.

Lifehouse är ju en det perfekta bandet att lyssna på om man vill gråta märkte jag.

Jag satt och grät, vet inte varför eller vad som fick mig att börja men det var skönt. Jag skulle egentligen vilja gå ut i skogen och skrika av mig som Ronja, fast inte för att våren är här utan för att jag behöver få ut den här onda proppen som sitter i min själ.

Skrika ut all smärta jag hela tiden framkallar. Det känns som om min höst depression börjar kicka in. Jag gör saker som jag egentligen mår dåligt av och utsätter mig för saker som får mig att må ännu sämre.

Stöter bort människor och beter mig illa bara för att kunna hitta den där gnagande känslan i maggropen.

Ja, jag borde gå till en psykolog. Men vad ska det hjälpa när jag redan vet att jag någonstans i mitt i undermedvetna bara kan hantera det själv.

Jag är olycklig och ensam och saknar min familj.

Ska snart iväg och jobba. Jobbar till 24, ungefär lika kul som att dra taggtråd genom öronen.

Ja vad ska jag ta mig till. När ska jag ta tag i livet och inte bara sitta hemma och tycka synd om mig själv?

Erkänna att jag behandlar mig själv illa, och ta ansvar för mina känslor och infall och heta temperament.

Nej jag gräver bara en större grop att falla ner i. Bravo Linn. Fortsätt gräva tills du inte har någon mark att stå på alls.

Mmm.. Idag är ingen bra dag. Det är måndag, och jag ska tillbaka till jobbet efter 2 veckors sjuka. Och jobba slav passet.

Ska packa ihop mig. Bye*

Jag blev fullast på krogen igen. Och ja ungefär hela tiden inne på krogen är ett stort svart hål. Det är tur att jag har vänner som hjälper mig att gå. Och som tar hand om mig. TACK LINDA!!!

Jag har tydligen bråkat också. Och minns det inte eller vad jag sagt. Jag kan ju inte göra annat än att stå för det och be om ursäkt. 

Att jag flippar ur på grund av att fyllan tagit över helt ska ju inte gå ut över någonannan. 

Men det är ju alltid nån som ska göra bort sig ellerhur.

Och ja jag stod för den underhållningen igår. 

För att komma in på annat.. 

Jag vet att jag inte borde men tanken känns lockande. Han är ju spänning, och ett svin. FAN!! Jag borde bara släppa tanken men nu har den grott fast och jag kan inte bara ignorera..

Jag måste få tankarna på annat.

Skall nog vara nykter ett tag nu, måste få lite balans i livet. 

Börja träna och  få ordning på ass:et. Måste få ordning på dö-fläsket nu.

Och kanske köra nån rensningskur å få ur all skit ur kroppen.

Nu ska det sovas och jobbas imorgon.

Linn*

Efter ett samtal igår med mannen som jag egentligen inte borde bry mig om, funderar jag på om jag ska sänka garden och ge efter.

Men herregud va fegt av mig.. Men karln har en jävla kraft som suger mig in..

Satt och prata hela kvällen på msn. Och förklarade att om han vill komma så mycket som nån meter i närheten får han fan kämpa.  Som en gris.

Fan det är så jävla dåligt av mig att sänka garden så här lätt. Han säger så mycket. Och lovar men jag säger att det känns som tomma ord och att det krävs mer än ord vid det här laget.

Ja jag kommer väl att få ångra mitt beslut att ens fundera på att släppa honom nära. Men man ska väl ta risker?

Dessutom berätta jag för Kim om mitt problem och han sa att jag borde ge honom en chans. Han kanske har förändrats. Men det är svårt att tro.

FAN.. Varför ska det vara så svårt. Han är ju så förbannat snygg.

Men ska det spela någon roll? Är det inte ett gott hjärta man behöver?

Men såna killar kommer inte nära mig. Dom stöter jag bort.

Vad fan har man för jävla problem egentligen.

Ja ikväll vet jag inte vad det blir. Vi får väl vänta och se helt enkelt.

Wish me luck*

Idag fick jag ett sms som jag inte väntade mig.

En gammal flirt, en mycket ond och hjärtekrossande flirt, hörde av sig för att berätta att han flyttar uppåt igen.

Och någonstans inne i detta hjärta tog en liten bit ett skutt. Även fast jag vet att blotta tanken på denna karl inte är en bra idé. Men som den lilla bad-boy junkie jag är så kommer känslorna och tankarna tillbaka.

Jag vet så väl att det är en jävligt dålig idé. Att jag bara kommer bli sårad precis som alla andra gånger denna man valsat in i mitt liv.

Men ändå håller jag ett litet fönster öppet för honom att slinka in i. 

Och jag säger ju själv att jag inte vill ha en för mjäkig kille, men vart ska man dra gränsen? Finns det egentligen något mellanting?

Min sista kontakt med honom innan denna gång undrade han om jag inte skulle prata med Bingo. Och att jag borde vara med i hans blaska.. Som om jag skulle sälja mig på det viset. Sedan lämnade han över telefonen till en annan person som sa att jag borde skita i honom. Att jag förtjänade bättre. Sedan tog han tillbaka telefonen och la på i örat på mig. Och jag satt gråtandes på midsommar afton.

Nej jag borde skaka av den lilla förhoppning jag har att det skulle kunna fungera. Även fast han inte bor förbannat många mil bort. Även fast han bor i närheten.

Men samtidigt, skulle jag klara av att se honom med någon annan? Nej, det skulle krossa min lilla värld. Men vad är priset för egen lycka? För att behålla värdigheten?

Ja ja, nu har jag suttit hemma i många dagar och börjar fundera på hur människor orkar vara arbetslösa. Jag längtar nästan tillbaka till jobbet. Iofs har jag varit sjuk och inte orkat röra mig utanför dörren. Men äntligen orkar jag träffa folk. Och röra mig utan att hosta sönder mig.. 

Jaja nu ska jag titta på film.

Har jag legat  i en vecka nu. Hostat så ögonen är blod sprängda och träningsverk i mage och lungor ( om det nu går ).

Var och jobbade i söndags men gick till vårdcentralen i måndags och blev sjukskriven. Ska nog gå till jobbet imorgon. Om jag bara tar mig upp, för host medicinen jag fick golvar mig. Vilket i och för sig är meningen eftersom jag inte kan sova för hostan. Men nu sover jag som en liten bebis.  Men det ska säkert gå bra. Får lägga mig tidigt idag.

Ska hem till Linda och få lagad mat idag. Skönt å slippa det, det är en hel kraftanstträngning bara att veta vad man ska äta. 

Nog om den förbannade sjukan.

Killen jag så smått gillade har fattat att han behöver tid för sig själv och att han behöver sätta sig själv i första rummet. 

Så han flyttar till sundsvall och tar tag i sitt liv.  För typ första gången i sitt liv.

Dessutom pratar jag och mitt ex en del nu för tiden. Känns lite konstigt. Men men jag saknar honom lite.

Speciellt när man är sjuk och vill ha nån som pysslar om en.

Ja hösten är här, och man är ensam och sjuk. Vilken jävla toppen blandning. 

Idag pratade jag med Ellen i telefon. Hon sa: Jag saknar dig Mossi.

Och: Lilla gose smöla... Vilket för er som inte kan värmländska betyder, lilla gose smulan.  Vilket mamma å pappa kallar oss barn. Och nu även barn-barnet så klart. Fan va jag saknar min familj.

Linn*