Ja nu sitter jag här igen och känner mig på ett strålande humör, eller inte..

Det känns som att den mesta delen av världen är emot mig. Och att jag egentligen borde gräva ner mig.

Men jag kämpar vidare och försöker komma upp ur mitt lilla hål.

Idag har mycket av mina tankar gått åt till min familj. Jag saknar dom så otroligt mycket. Bara det nu när man är lite nere, att inte kunna åka hem till mamma över kvällen och få sitta å snacka skit och dricka te och bara vara.

Det är ganska tungt när man tänker på det, speciellt eftersom min mamma och min syster är det enda som har varit stabilt i mitt liv. Oavsett vart vi har flyttat eller vad som har hänt har dom alltid varit vid min sida.

Så det känns som att man saknar en bit av sin själ när dom inte är nära.

Visst ska man lära sig att vara från sina föräldrar och jag har bott hemifrån sedan jag var 16 år. Men alltid haft mamma på avstånd så att jag kan åka och hälsa på över en helg, visst kan jag det nu med.

Men resan ner tar 13 timmar med tåg, och då är en dag borta. Sedan hem även det en dag. Då hinner jag vara där en dag och träffa mina kära. Det suger.

Jag ska försöka rycka upp mig, men det är så svårt bara.

Måste försöka iallafall..