Idag har jag en sån där jobbig tjockis dag, när kläderna inte passar och det inte spelar någon roll hur man än vänder och vrider på det så känns alla kroppsdelar stora och ivägen.

En sån där jobbig tjockis dag helt enkelt.

Sitter på jobbt och gör adressändringar, kanske det minst givande man kan göra...

Jaja jag skriver mer sen.

Nu hittar jag mig själv sittandes och lyssna på emo musik igen, ensam och förvirrad. Det finns en person som gör mig lite gladare i det här. Han lyssnar på mina problem och jag kan prata med honom som jag inte kan med någon annan. Han dömer mig inte och förstår hur jag tänker.

Tack för att du finns! Det är en sån person jag borde ha vid min sida stunder som denna. Kan man sakna något man aldrig träffat och aldrig hört rösten på?

Är det bara tanken jag byggt upp jag saknar. Alltås inte saknar som i saknar min syster utan som jag fattas, en bit av mig som inte är hel.

Killen jag tampas med i mina tankar som bryter ner mitt försvar som jag egentligen inte borde ägna en tanke åt efter alla dessa resor fram och tillbaka.

Han smyger omkring i mina tankar och strör små smulor av hopp, samtidigt som jag tvivlar på min egen  förmåga att tänka rationellt. Vad har han som jag inte kan släppa. Är det bad boy syndromet som gör sig påmint som får min skeva världsbild att kännas bra.

Varför ska jag tänka på mig själv? Nej  kommer det en kille som får mig osäker på mig själv och som kan charma den lilla trasiga omhändertagerskan i mig då blommar jag upp i all min svartsjuka och osäkerhet.

Duger jag verkligen för honom? Och hur sjuka är inte alla dessa tankar?

Vad är det som får mig så självdestruktiv..

Vart är min självkänsla? Och min stolthet.

Ska jag orka våga tro?

Alla jag pratat med om det säger bara att du vet ju att det inte kommer att sluta lyckligt. Men vad gör det? Kommer det någonsin finnas någon som känner lika starkt för mig som jag gör för den jag håller av?

 Jag skulle offra mitt hjärta och min själ. För att få den personen att må bra. Är det inte den känslan man vill ha?

Eller är det där  min självdestruktiva sida kommer in?

Att jag blir för mycket och ger för mycket av min själ för någon att bära..

Min svartsjuka hjälper inte heller till. Men är det så konstigt när man är van vid svin?

Får man inte ha rätten att vara det då. Självklart kan den gå överstyr och det är något jag behöver jobba med. Mycket!

Nej jag skall återgå till min kära emo musik och skära sönder mina sår i hjärtat en gång till. Konstigt att det bedövar smärtan så pass bara man får höra en låt som påminner en om den.

Good night..

Idag sitter jag på jobbet igen, tillbaka till tristessen. Hade en trevlig helg i enköping. Gjorde inget speciellt, åt mat och tittade på tv och låg is offan och tog det lugnt. Precis vad en person som mig behöver.

Resan ner var ju en mardröm. Jag hade ju inte kollat på biljetten, och jag hade ingen plats biljett.. BRA LINN! Så resan från sundsvall till enköping började i bistrovagnen där en hel hög fulla ungdomar som sökt jobb i åre satt å skrålade. Jippie, precis vad man behöver när man har jobbat hela dagen. Sedan kom det en sympatisk man och erbjöd en plats i hans sovvagn. Han hade en säng över samt att han inte skulle lägga sig på länge. Så jag fick ligga där. Fan va skönt å vila lite.

Var framme i uppsala 3 på natten och blev hämtad där.

Sedan har hela helgen bara varit lugn och skön. Har varit i ett hus ute på vischan.. Vacker natur och lugn och ro.

Resan hem igår gick mycket smidigare.

Är väldigt fundersam på vad jag vill. Ska jag våga lite på honom?

Han umgås med Bingo och alla blonda silikon flickor som surrar runt den fotografen. Festar med snygga tjejer varje helg

Och efter det sätt han behandlat mig tidigare blir man ganska orolig.

Men jag ska inte fästa mig för hårt vid honom. Måste se på det här med öppna ögon.

Åhhhh va svårt det ska vara.

Jaja ska vara "fadder" idag åt dom nya som ska börja på chatten.

Skojsigt.

Idag bär det av till Enköping.

Ska bli spännande, har aldrig varit där. Det är säkert fint.

Igår var jag, min syster, jonas och torbjörn och åt på sibylla. Jag tvingade med dom för jag var så sugen på strips. För jag är en sucker för potatis.

Min mamma var lite lat när vi var yngre så vi fick alltid ris eller pasta, för det behövde man inte skala. Haha..

Så nu på äldre år äter jag mycket potatis. Och strips är mitt knark.  Låter ju helt sjukt, men men så är det. Iallafall när vi var på sibylla så säger jonas lite i smyg att hörni.. Per Elofsson är här. Och mycket riktigt, där sitter han och äter kebab i sollefteå på sibylla.  Och totte krockade med honom och han kläcker ur sig: Oj en puss!

Hahahaha jag höll på å dö. Sedan sitter min kära syster som är en bit mer vulgär än mig och pratar om knulla å bajs å sånt.

Jag är lite mer diskret. Och föredrar egentligen andra samtalsämnen när man äter. Men det är härligt å träffa henne. Sedan gick jag hem och packade.

Syster kom senare och vi satt och snackade skit en stund och kollade på tv.

Och kära vänner sök på herr gris på youtube. Och ta inte pumba utan inlägget under. Haha det är en vän från värmland. Och han är lite förfriskad.

Och lite stor på sig. haha..

Ciao*

Ane Brun
Lyrics to Rubber And Soul :
In my mind I`m crawling on your floor
Vomiting and defeated
Total absence of grace
Your reluctant voice
Saying you decide your own fate

But I wear rubberbands round my soul
They keep me from crawling
And these rubberbands round my soul
They keep me from falling

In my repeated dreams
You stare at me with an empty gaze
You turn your back on me
And you search for more intriguing days

Loathing this
Controlling this
Let me get a hold of this

So I wear rubberbands round my soul
They keep me from crawling
And these rubberbands round my soul
They keep me from falling

And then when you are not in my dreams
And not in my mind
But we are at the same place
At the same time
Rubber no longer holds
The borders of my soul

Idag går så himla sakta. Allt går sakta. Nu har jag halva aretsdagen kvar och det känns som om jag redan har jobbat en hel dag.

Kunderna är sega och jag är seg. Ingen bra kombination. Kanske är det för att jag väntar på att få åka härifrån. Och då känns tiden bara så himla långsam.

Nu är det bestämt att fejjan min kissekatt skall flytta hem.

Mamma litar inte på att min syster kommer att sköta om henne på rätt sätt, och jag måste nästan instämma. Kan hon inte städa och sköta ett hushåll, hur ska hon då kunna ta hand om min prinsessa.

Det jag oroar mig för när det gäller hemflytten är att fejjan ska hoppa på nån hund och jag måste hålla henne inne.

För jag vill ju att hon ska kunna gå ut om hon vill.

Eller att hon ska bli instängd någonstans. Men det är väl en risk jag får ta helt enkelt.

Annars får hon väl gå bärsärkagång i min lägenhet.

Idag kommer syster yster och ska sova hos mig. Mys..

Jag och lisa kollade på filmen 21 igår. Den var bra, och det var trevligt å äta godis å umgås.

jaja ska fortsätta jobba nu.

Idag börjar det se lite ljusare ut i min vardag.

Kunderna har inte varit lika irriterande, jag har bestämt mig för att åka och hälsa på en kompis i enköping i helgen. Biljetterna är betalade och hämtade så det finns ingen återvändo.

Skönt att komma botr en sväng. Ikväll ska jag se på film med Lisa.

Ska bli kul å träffa henne en sväng. Bara sitta å slappa med någon annan än själv. Slipper man alla jobbiga tankar.

Ska försöka tänka lite mer positivt, lätt å säga en dag då det känns lite lättare ellerhur.

Jag saknar min katt och vill ha henne hos mig. Hon är så otroligt söt..

Men det är en massa problem med det just nu.

Mamma å pappa som hon bor hos nu ska ju till thailand 28 november - 4 mars. Och nu ska syster som egentligen skulle tagit hand om henne undertiden antagligen börja jobba i trysil och kan inte ta med henne. Så jag måste låta henne bo i min lilla etta.

Känns som ett berövande av livsenergi för henne. Spm nu bor i ett stort hus med massa skog och djur att leka med.

Stackars Scarface.

Jaja jag måste ju lösa det på något vis.

ciao*

Ja nu sitter jag här igen och känner mig på ett strålande humör, eller inte..

Det känns som att den mesta delen av världen är emot mig. Och att jag egentligen borde gräva ner mig.

Men jag kämpar vidare och försöker komma upp ur mitt lilla hål.

Idag har mycket av mina tankar gått åt till min familj. Jag saknar dom så otroligt mycket. Bara det nu när man är lite nere, att inte kunna åka hem till mamma över kvällen och få sitta å snacka skit och dricka te och bara vara.

Det är ganska tungt när man tänker på det, speciellt eftersom min mamma och min syster är det enda som har varit stabilt i mitt liv. Oavsett vart vi har flyttat eller vad som har hänt har dom alltid varit vid min sida.

Så det känns som att man saknar en bit av sin själ när dom inte är nära.

Visst ska man lära sig att vara från sina föräldrar och jag har bott hemifrån sedan jag var 16 år. Men alltid haft mamma på avstånd så att jag kan åka och hälsa på över en helg, visst kan jag det nu med.

Men resan ner tar 13 timmar med tåg, och då är en dag borta. Sedan hem även det en dag. Då hinner jag vara där en dag och träffa mina kära. Det suger.

Jag ska försöka rycka upp mig, men det är så svårt bara.

Måste försöka iallafall..