Japp nu ligger jag sömnlös igen, jag vet inte om det beror på att jag har resfeber eller om det är efterdyningar efter nattjobbandet. Förmodligen en kombination av båda. 

Jag har aldrig varit utanför Sveriges gränser mer än en vecka i hela mitt liv. Jag vet vad jag har och hur allt fungerar. Ja kanske inte allt.. men ni fattar, det stora hela. 

Vi har en riksdag och en regering. På sjukhuset förstår dom allt jag säger, även om jag skulle svamla och vara yr och bara prata Svenska. 

Vi är otroligt styrda av konsumtion och nästan allt sköts via datorer nu för tiden. 

Men jag ska lämna allt jag någonsin känt igen bakom mig. Jag ska till ett land som inte är lika tekniskt avancerat på vissa plan och jag ska komma till min pojkväns alla vänner. 

Jag ska komma in en gemenskap och hitta min plats. 

Och ja jag tänker alldeles för mycket, vem som helst hade sett det som jordens äventyr. Och det gör jag, tro mig. Jag ser fram emot att testa mig själv. Att gå ur min såkallade comfortzone och ge mig hän något helt nytt. Men jag måste erkänna att det är ganska skrämmande. 

För att förklara ytterligare, när jag bodde i min fantastiska lägenhet i Sollefteå kände jag mig trygg. 

Mitt hem var min borg, och allt i det hemmet var mitt. Jag satte ett värde i saker. På ett sätt var det väl egentligen mest det att det var jag ensam som hade byggt det hemmet. Med saker som endast jag hade tjänat pengarna till. 

Jag var stolt över att ha lyckats skapa ett trivsamt hem. 

När jag flyttade till Karin var vårt hem vår oas. Där jag fick tid och plats att hitta tillbaka till mig själv efter krisen jag gick igenom strax innan jag flyttade. Hitta rutiner, nyttiga som onyttiga och en vän som visste exakt vem jag var. 

När allt detta splittrades och jag flyttade till garaget började saker inte längre betyda lika mycket för mig. 

Och när den krisen kom med ångestattacker och liknande var egentligen inget viktigt längre. 

Nu bor jag i ett rum där det enda som är mitt är mina kläder, en byrå och gardinerna. Och är nöjd. 

Sakerna som jag så krampaktigt höll fast vid har tappat sitt känslomässiga värde och jag är nu äntligen redo att släppa allt och resa. 

Det är en ganska fantastisk utveckling jag gått igenom känslomässigt under dessa 2 år. 

Gamla vänner har kommit tillbaka och nya har försvunnit, jag har hittat en kärlek som inte alltid varit så självklar men som idag känns som det mest självklara. 

Att välja att följa sitt hjärta är ett av de bästa och kanske mest skrämmande val jag gjort. 

Personen i fråga är värt språnget.

Men om jag nån gång i framtiden tvingas se tillbaka på det här och kanske känna att jag ångrar mig. Vilket jag verkligen inte hoppas behöva göra. Måste jag våga tro att jag är mogen nog att se att jag iallafall tog chansen. 

Jag vågade något jag aldrig trodde jag skulle våga och kastade mig handfallen in i det. Och jag hade fantastiska vänner vid min sida som hejjade på och var redo att ta emot mig om jag föll. 

Om lite drygt 4 månader fyller jag 28. Vi får se vart i världen jag befinner mig då.

Jag börjar bli vuxen ( till viss del.. mitt hello kitty samlande kan ju anses vara lite barnsligt ). 

Och känner att det är dags för den här blomman att slå ut. Att våga ta emot både regn och solsken med öppna armar och inte låta saker tynga ner mig på samma sätt längre. 

Det blir en svår utmaning, men jag tänker göra mitt bästa. 

Men nu kanske jag kan lyckas somna när jag fått ur mig allt det här. 

8 dagar till takeoff... Nu jävlar är det inte långt kvar. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att falla för någon gör dig sårbar. Efter att i princip varit singel i 5 år skrämmer det nästan livet ur mig. Visst är det väl så att jag haft känslor för människor efter det. Jag är inte gjord av sten.. Men att på riktigt våga släppa in någon är...

Det finns en låt med Melissa Horn som heter Mardrömmar.  Och ikväll när jag ligger här hemma i min egen säng och lyssnar på texten hör jag den på ett helt annat sätt nu än jag gjort tidigare.    I ett stycke ur texten sjunger hon:    "Och j...

Idag gifter sig mitt ex. Han som krossade min bröstkorg och aldrig riktigt gav mig ett avslut. Människor jag känner runt mig säger: - Men han är ju bara ett ex.. I deras ögon, ja. I min bröstkorg, nej. Han var den enda som fått mig att un...

På Torsdag skall jag säga mitt sista hejdå till min bror.  Hur gör man det?  Ja, döden är en naturlig del av livet, och man vet aldrig hur länge man får leva. Men hur kommer det sig att när min bror som äntligen bestämt sig för att försöka kämp...

Det finns så många olika sorters former av ångest.  Och jag upplever nog minst en om dagen.    Beslutsångest är nog den jag tampas med oftast och nästan alltid när det kommer till vad jag ska äta.  Och jag tror att dom flesta håller med mig i...