Trygghet kan vara så olika beroende på vem man är och hur man lever sitt liv. 

Det kan vara hemmets trygga vrå, eller pengarna på kontot eller insikten att pengar inte betyder allt. 

Många associerar sitt hem ( kan vara sitt eget eller föräldrahemmet ) med trygghet. Med all rätt, där man bor ska man vara trygg. Det gör delvis jag också. Men jag har aldrig haft ett hem som jag kan komma ihåg där vi bott längre än två år. Tryggheten för mig sitter inte i väggarna så att säga. 

Den sitter i kärleken jag har till dom som bott inom dessa väggar, i synnerhet då min mamma och Emmy. Dom enda två som alltid funnits där. Även om min relation med min syster inte alltid varit den mest kärleksfulla på det klassiska sättet. Vi bråkade en massa när vi var yngre. Vilket jag tackar gudarna för att vi inte gör idag. Hon är ju en av mina absolut viktigaste personer. 

Jag vill ändå välja att se på det som att jag vågade visa mina innersta frustrationer för henne, även om jag kanske uttryckte mig mer som riktat mot henne. Var det ju inte henne jag var arg på. 

Jag var arg på så mycket annat, och ledsen och frustrerad. Men hon fick ta smällen, delvis kanske för att jag visste att jag kunde och ändå inte skulle förlora henne. Även om risken alltid fanns där.

Men jag har tagit mitt förnuft tillfånga och bett så innerligt jag kan om ursäkt. Även om det kanske inte hjälper alla gånger jag sagt elaka saker, eller missunnat henne något så känner jag mig lättare som kan erkänna och visa att jag tänker på det. Att det inte är något jag bara kastat åt sidan. Vilket känns lite lättare för mig. Jag har fått visa att jag är medveten om vad jag gjort och sagt och inte är stolt över detta. 

Det var ju egentligen det sista jag ville att såra den enda personen jag egentligen litade på. 

Det var många år sedan vi bråkade på det viset, tack gode gud för det!! 

Och förhoppningsvis har vi växt upp så mycket att vi aldrig gör det igen. 

För jag är sjukt stolt över min lillasyster, en stark och vettig person med ett hjärta av guld och det finast leendet jag kan tänka mig. 

En klippa helt enkelt.

Tack Emmy för att du finns och har funnits och är en del av mitt liv!