Idag är en sån där dag när allt bara känns fel.

Blev väckt av ett samtal på skype från min älskade pojkvän, vilket vilken annan dag som helst hade varit det bästa sättet att vakna på. Men just idag drömde jag att han var jätte-elak och jag började gråta direkt. Jaha så var den dagen förstörd. 

Det löste sig efter ett tag när vi hade pratat men det var verkligen ett jobbigt sätt att vakna på. 

I Nya Zeeland har dom inte obegränsat bredband. Vilket gör att man inte kan prata så länge, vilket gör att man blir frustrerad över att inte kunna säga allt man vill ha sagt. 

Och nu känner jag mig jättedum som fick det här samtalet att bli ett tråkigt istället för ett trevligt. 

Men vi ska höras på onsdag igen, får helt enkelt vara super trevlig då. 

Distansförhållanden suger röv! Jag saknar honom varje minut av varje dag och det blir inte så mycket lättare med tiden. Snarare svårare, jag saknar honom nåt så oerhört mycket. Hela mitt hjärta skriker efter honom. 

Men 39 dagar kvar till liftoff. Gissa om jag kommer slänga mig i armarna på honom och inte släppa taget på minst 10 minuter. Jag ska bara stå och känna hans lukt och hans armar runt mig. Och pussa honom på det där speciella lilla stället vid örat som jag älskar! 

Mina Hello kitty dockor gör inte riktigt det jobb jag hade hoppats på. Dom ger inte värmen och kärleken jag saknar. 

Just nu känns det mest som ett minne blott att jag hade ett socialt liv. Jag träffar My här hemma, och mamma när tiden finns. Annars är jag påväg till, på eller på väg från jobbet och lyckas ringa nån och prata lite. Sen sover jag. 

Men som jag sagt tidigare så blir det mer pengar i kassan och mindre jag gör av med. 

Nej usch vad han är saknad! Tålamod Linn.

Det här är en av dom största prövningar jag behövt utstå, tålamod, förmågan att lita på någon och frustration att inte kunna prata när eller hur man vill är saker jag behöver öva på tydligen. Och det får jag verkligen nu.

Vuxet! 

Och kallt, och det blåser. Det var så otroligt grått när jag gick till jobbet idag. 

Och nu ligger jag i min säng med alla kläder jag kan tänka mig på mig + duntäcke och fryser ända in i benmärgen. Kylan är inte den samma här i Stockholm, den är fuktig och kryper innanför skinnet. Lite väl påträngande kan man tycka.

Det är svårt att hålla humöret uppe i den grå massan man nu befinner sig i.