Direktlänk till inlägg 1 februari 2010
Det är alltid jag som är den som verkar tycka om den andra personen mer än vad den tycker om mig. Vilket skapar problem. Självklart finns det fall där det varit tvärtom men i detta specifika fall känns det som att det är just så det är.
Och sånt gör mig så sjukt depp. jag är en sån som hoppas på rosa moln och att personen i fråga ska visa ett lika stort intresse och vilja prata med mig hela tiden. För sån är jag. Och ja det kanske är klängigt och jobbigt. Men så är det.
Min mamma har alltid varit väldigt öppen med att visa kärlek och kramat och pussat oss barn väldigt mycket hela tiden. Hon har även varit den som ringer varenda dag ibland flera gånger per dag. Och visst kan jag förstå att alla inte haft samma uppfostran och inte känner samma starka band eller känner ett lika stort behov av uppmärksamhet. Men jag har ett ganska stort behov av det. Iallafall från dem jag tycker mer om.
Frågan är ju om jag ska behöva kväva den egenskapen. Jag säger inte att jag alltid agerar rätt eller att det inte finns tillfällen då jag går över gränsen och blir rent av skit jobbig men oftast är det ju bara för att jag vill visa personen jag saknar och tycker om att jag tänker på/bryr mig och allt det där.
Min mening är ju inte i grunden att vara jobbig.
Och när man mest bara får pekpinnar att gå efter hela tiden känns det som om att jag behöver krypa in i ett skal. Och det är inte vad jag vill.
Jag måste verkligen fundera lite på allt som har med mig och mina prioriteringar att göra.
Det finns en låt med Melissa Horn som heter Mardrömmar. Och ikväll när jag ligger här hemma i min egen säng och lyssnar på texten hör jag den på ett helt annat sätt nu än jag gjort tidigare. I ett stycke ur texten sjunger hon: "Och j...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 |
7 | |||
8 | 9 |
10 |
11 | 12 | 13 | 14 | |||
15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 |
|||
22 | 23 | 24 | 25 | 26 |
27 |
28 |
|||
|