Idag tar alla studenten här i sollefteå. Själv gjorde jag aldrig det. Jag hoppade av ett halvår innan studenten här i sollefteå. Den dagen är nog en av de mest sorgliga i mitt liv. Jag grät nog nästan mer än dom flesta andra, jag var självklart på skolan och kollade när hela min klass stolt stod med sina mössor och sjöng. Jag grät för att jag misslyckats i mina ögon. Att jag inte hade styrkan att stå ut tiden ut.

Men även av glädje för mina vänner som klarat det. 

Idag stod jag och Karin i parken och kollade på studenterna. Hon fick tårar i ögonen och sa: - Kan du tänka dig att det var 6 år sen vi tog studenten. Jag rättade henne och sa: - Sen DU tog studenten. Hon skrattade lite och bad om ursäkt. Men varför ska hon det. 

Jag valde att inte fortsätta på grund av personliga orsaker. 

Men självklart fäller min själ en liten tår varje ny klass står med den vita mössan och väntar på livet. 

Jag måste ändå säga att jag klarat mig ganska bra utan studenten. 

Jag är fastanställd, har bil, körkort, är numera skuldfri och bor i en fantastisk lägenhet. Jag är frisk ( för det mesta ) och har vänner jag inte skulle byta bort för allt i världen. Kan man egentligen önska mer av livet?

Visst pojkvän, barn och ett hus hade inte suttit fel. Men livet är ganska bra utan det också. 

Man blir lite lätt nostalgisk såna här dagar. 

Ikväll ska jag ut en sväng med folket. Ska försöka att inte dricka så mycket så de nostalgiska minnena tar överhanden.