Jag har tänkt mångt och mycket på det här med att skaffa en liten hund. Och vilken tid är bättre än nu?

Arbetslös och sommar, jag kan vara ute med den och leka hela dagarna och ut och gå och bada och fika och allt.

Ja det är ett enormt ansvar och det kostar pengar. Men att få ha en liten vän i många år framöver är ju aldrig fel.

Det är mycket att tänka på och ett stort ansvar, men förmodligen värt varenda sekund i längden. Jag ska ta flera funderare men det lutar nog åt en liten vän i sommar.

Idag är stämingen ganska låg på jobbet men folk är ändå här och gör sitt, vilket är ganska starkt gjort med tanke på situationen.

Den 7:e maj för ca 3 år sedan satte jag min fot på anthill för första gången. Nervös och förväntansfull. Jag skulle börja på mitt första "riktiga" jobb. Tidigare hade jag endast haft praktiker och sommarvikariat och jobbat lite extra. Mitt liv såg oerhört annorlunda ut jämfört med hur det ser ut i dagsläget.

Jag började med tanken att jag inte skulle stanna så länge, bara komma i balans och på fötter.

Som säkert många andra som faktiskt stannat kvar också tänkte och intalade sig själv.

Man kan ju inte säga att det varit ett drömjobb, men det har inte funnits nån sorts mobbning, eller dålig stämning mellan arbetskamraterna. Jag har heller aldrig känt mig missanpassad eller malplacerad. Äldre och yngre och alla olika har varit välkomna.

Jag har mycket att tacka denna arbetsplats. Dom har inte gett upp hoppet på mig. Trots sjukdomar och sömnproblem. Jag tackar för att dom gav mig chansen trots avbrutna studier och brist på tidigare erfarenhet. Domhar välkomnat alla. Och gett dom en chans, detta jobb är inte för alla men bara att få chansen att testa kan i många fall vara värt mycket.

Även om många har kommit och gått har det ändå alltid varit några som hängt kvar och förgyllt vardagen.

Det har inte varit själva arbetet, för det har man velat spy på mer än 1 gång. Och jag har mer 100 gånger kallat det slaveriet.

Nej det har varit tryggheten och de vänner som man kan kalla arbetskamrater som lockat en.

Det svider i mitt hjärta att behöva säga hejdå till alla, även om man kommer ses igen kommer det efter den 31 maj inte vara under samma förutsättningar eller på samma nivå. Vissa man kanske aldrig ser igen heller.

Tack vare denna arbetsplats har jag lyckats ta mig från i stort sett noll i inkomst med skulder och en osäkerhet på mitt eget värde som arbetande människa, till en stolt, skuldfri och balanserad person som kommer våga ställa krav på mig själv och andra.

Vad framtiden har att erbjuda mig välkomnar jag med öppna armar och är redo för nya utmaningar och prövningar. Även om det är sjukt läskigt i nuläget.

Jag har länge sagt att jag vill göra nåt annat, och kollat på saker att göra. Men det har varit en trygghet man inte ville lämna. Ekonomiskt och även att man kan det man är där för att göra.

Men nu är det på riktigt, nu måste jag hitta nåt annat att göra. Och jag måste gå vidare. Förut var det bara ett önsketänkande.

Jag känner för alla som skall sluta, av olika anledningar som kanske inte sitter i samma situation som jag som ändå är berättigad akassa och andra "förmåner".

För dom som tvingas leva på soc och som nyligen köpt hus eller helt enkelt förlitat sig på arbetet där alla drömmar nu faller isär.

Det blev mycket skrivet nu, men jag behövde få tömma lite och tacka alla som påverkat mitt liv och som gjort min vardag lite lättare och framförallt trevligare.

Dom man pratat smink, kläder och annat tjejigt med. Dom man små gnabbats med mer som syskon än arbetskamrater eller bara dom man hejar på och får ett leende tillbaka av.

Ingen nämnd ingen glömd.

Japp nu har jag trollat lite med bilder igen.

    Sjukt kul! Nåt måste man ju roa sig med.