Den 7:e maj för ca 3 år sedan satte jag min fot på anthill för första gången. Nervös och förväntansfull. Jag skulle börja på mitt första "riktiga" jobb. Tidigare hade jag endast haft praktiker och sommarvikariat och jobbat lite extra. Mitt liv såg oerhört annorlunda ut jämfört med hur det ser ut i dagsläget.

Jag började med tanken att jag inte skulle stanna så länge, bara komma i balans och på fötter.

Som säkert många andra som faktiskt stannat kvar också tänkte och intalade sig själv.

Man kan ju inte säga att det varit ett drömjobb, men det har inte funnits nån sorts mobbning, eller dålig stämning mellan arbetskamraterna. Jag har heller aldrig känt mig missanpassad eller malplacerad. Äldre och yngre och alla olika har varit välkomna.

Jag har mycket att tacka denna arbetsplats. Dom har inte gett upp hoppet på mig. Trots sjukdomar och sömnproblem. Jag tackar för att dom gav mig chansen trots avbrutna studier och brist på tidigare erfarenhet. Domhar välkomnat alla. Och gett dom en chans, detta jobb är inte för alla men bara att få chansen att testa kan i många fall vara värt mycket.

Även om många har kommit och gått har det ändå alltid varit några som hängt kvar och förgyllt vardagen.

Det har inte varit själva arbetet, för det har man velat spy på mer än 1 gång. Och jag har mer 100 gånger kallat det slaveriet.

Nej det har varit tryggheten och de vänner som man kan kalla arbetskamrater som lockat en.

Det svider i mitt hjärta att behöva säga hejdå till alla, även om man kommer ses igen kommer det efter den 31 maj inte vara under samma förutsättningar eller på samma nivå. Vissa man kanske aldrig ser igen heller.

Tack vare denna arbetsplats har jag lyckats ta mig från i stort sett noll i inkomst med skulder och en osäkerhet på mitt eget värde som arbetande människa, till en stolt, skuldfri och balanserad person som kommer våga ställa krav på mig själv och andra.

Vad framtiden har att erbjuda mig välkomnar jag med öppna armar och är redo för nya utmaningar och prövningar. Även om det är sjukt läskigt i nuläget.

Jag har länge sagt att jag vill göra nåt annat, och kollat på saker att göra. Men det har varit en trygghet man inte ville lämna. Ekonomiskt och även att man kan det man är där för att göra.

Men nu är det på riktigt, nu måste jag hitta nåt annat att göra. Och jag måste gå vidare. Förut var det bara ett önsketänkande.

Jag känner för alla som skall sluta, av olika anledningar som kanske inte sitter i samma situation som jag som ändå är berättigad akassa och andra "förmåner".

För dom som tvingas leva på soc och som nyligen köpt hus eller helt enkelt förlitat sig på arbetet där alla drömmar nu faller isär.

Det blev mycket skrivet nu, men jag behövde få tömma lite och tacka alla som påverkat mitt liv och som gjort min vardag lite lättare och framförallt trevligare.

Dom man pratat smink, kläder och annat tjejigt med. Dom man små gnabbats med mer som syskon än arbetskamrater eller bara dom man hejar på och får ett leende tillbaka av.

Ingen nämnd ingen glömd.

 

Annalunda

22 april 2010 08:53

Fint skrivet! Jag önskar dig all lycka här framöver :) Kram

http://gideonas.blogspot.com

 

Millan

22 april 2010 22:15

Linn, kärra lilla "syster"
Kommer ihåg när du kom till mitt team. Fick sitta med mig i min hörna & jag kunde hålle lite extra koll.... Tänk vad man känner lite extra för en del. Linn, Sophie, Malin m fl har varit mina tjejer som JAG känt samhörighet med. Du & jag Linn har ju haft så många stunder... våra stunder! Hoppas att du fortfarande känner att Millan finns där... för dig & andra! Jag vill iallafall vara där för er!

OM jag fick ge betyg till mina killar & tjejer så finns det bara plus att ge... Så mycket kämparanda, jobbglädje & djävlaranamma ni har visat i tuffa stunder. Jag beundrar er....

Jag ställde krav... jag hade krav .... Idag är vi alla lika... KRAM

http://millanholmberg.bloggagratis.se/2009/08

 

Sophie E

23 april 2010 10:14

Mycket fint skrivet Linn! Har inget att tillägga mer än att jag håller med dig i allt! =) Lycka till i framtiden!
Kram

http://www.proppis.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att falla för någon gör dig sårbar. Efter att i princip varit singel i 5 år skrämmer det nästan livet ur mig. Visst är det väl så att jag haft känslor för människor efter det. Jag är inte gjord av sten.. Men att på riktigt våga släppa in någon är...

Det finns en låt med Melissa Horn som heter Mardrömmar.  Och ikväll när jag ligger här hemma i min egen säng och lyssnar på texten hör jag den på ett helt annat sätt nu än jag gjort tidigare.    I ett stycke ur texten sjunger hon:    "Och j...

Idag gifter sig mitt ex. Han som krossade min bröstkorg och aldrig riktigt gav mig ett avslut. Människor jag känner runt mig säger: - Men han är ju bara ett ex.. I deras ögon, ja. I min bröstkorg, nej. Han var den enda som fått mig att un...

På Torsdag skall jag säga mitt sista hejdå till min bror.  Hur gör man det?  Ja, döden är en naturlig del av livet, och man vet aldrig hur länge man får leva. Men hur kommer det sig att när min bror som äntligen bestämt sig för att försöka kämp...

Det finns så många olika sorters former av ångest.  Och jag upplever nog minst en om dagen.    Beslutsångest är nog den jag tampas med oftast och nästan alltid när det kommer till vad jag ska äta.  Och jag tror att dom flesta håller med mig i...