Idag gjorde jag det, jag färgade håret. Ett steg framåt i mitt nya liv. 

Jag har funderat på det länge och varför inte göra det när man äntligen är här där den bästa frisören håller till?

3,5h och mycket tålamod från älskade Jenny senare så blev jag supernöjd och känner mig genast mycket finare. 

Att så lite kan göra så mycket. 

Riktigt nöjd faktiskt!!

Livets lilla pussel börjar falla på plats lite nu. Jag vill inte säga för mycket och jinxa allt men det går lite bättre nu.

Herrn har inte svarat på något meddelande sen torsdag och det är saker jag behöver lösa inom kort med honom. Men han vägrar. 

Jag har levt i en förhoppning om att han skulle ändra sig. Att han behövde tid, och bara behövde inse vilket misstag han gjort. 

Rent ut sagt levt i en sagovärld där allting slutar lyckligt och prinsen kommer till undsättning. 

Men det är ingenting som är glamouröst med det jag går igenom just i detta nu.

Idag tog han bort vårt förhållande på Facebook. När jag insåg det kom paniken. Den sista lilla livlinan som jag hållit så hårt i kapades och jag föll.

Det finns ingen glamour över att gråta tills du spyr. Eller sitta och kippa efter andan hemma hos en vän som inget kan göra. Prinsessan får aldrig sin prins med kinderna våta av tårar och snor.

Jag känner mig så jävla dum i huvudet, hur kunde jag sätta honom på en pediestal och höja honom så högt till skyarna?

En person jag älskat som jag aldrig älskat nån förut, öppnat mitt hjärta och allra innersta för som bara vänder mig ryggen när det inte passar honom längre?

Och den maktlöshet man genomgår när man sitter här och inte kan fly nånstans. Jag har inget som bara är mitt. Jag känner mig inte trygg någonstans. 

Och visst är det patetiskt och jag borde rycka upp mig och allt kommer bli bra. Men där jag sitter nu med mina ännu en gång blodröda ögon och hyperventilerar känns det längre bort än innan. Och det steg jag tog idag med att söka jobb känns hopplöst.

Hoppet är det sista som lämnar människan säger dom, och nu när hoppet är borta vad finns då kvar?

Ett tomt skal av den personen jag en gång var och önskar att jag kunde hitta igen. 

Den sista lilla biten av mitt hjärta brast och ligger nu på golvet och tynar bort. 

Det är nästan två veckor sedan det hände. Då livet rasade under mina fötter. Han lever vidare, festar och lever livet. Han vägrar prata om sakerna och ignorerar mig. 

Han säger att vi behöver tid. Jag behöver inte nån jävla tid. Jag behöver ett liv och få ur mig det som ligger och skaver. 

Livet går vidare för honom, han har alla vänner på klubben som stöttar honom. Han ska fortfarande åka till Nya Zeeland. Han har jobb och trygghet och kan bara vifta bort mig för att han inte orkar. 

Ganska själviskt enligt min mening. 

Jag tvingas flytta runt hos vänner, försöker hitta en mening och ett mål. Men det gör för ont fortfarande. 

Jag gråter på natten och drömmer om honom. Och när jag är ensam gråter jag ännu mer. 

Och jag känner mig så jävla dum i huvudet som gråter över någon som faktiskt inte bryr sig. Som lovade att finnas där för mig men vänder mig ryggen när det blir för mycket. 

Han var mitt allt i ett år. Jag gav upp allt för honom, och gav mig helhjärtat in i "vårat" liv. 

Jag puschade honom framåt och peppade och hjälpte för att han skulle komma framåt och närmare sina mål. Men när jag behövde hjälp fanns ingen att få. Och jag glömde bort mig själv. 

Jag gav min själ och mitt hjärta för den karln. Jag blev osäker på mig själv och nu sitter jag här utan självförtroende. 

Oavsett vad jag tar på mig eller hur jag sminkar mig så känner jag mig ful. Och jag orkar inte mer nu. 

Jag tycker att han kommer lätt undan efter att ha satt mig i en situation där jag står helt utelämnad. 

I helgen var det Urkult, och jag fick träffa vänner jag inte sett på mycket länge. 

Jag försökte ha roligt och uppskatta festivalandan. Men det gick inte så bra.

Men det är bra att ha människor som bara vill en väl omkring sig. 

Jag önskar att jag bara kunde bli förbannad och skrika och be han fara åt helvete. 

Men jag kan inte. 

Och att bli ignorerad driver mig till vansinne.

Att gå har blivit min terapi. Bara gå och gå och gå. Det hjälper för stunden. Så fort jag sätter mig ner eller står stilla hoppar han in i mitt huvud igen. Dom senaste dagarna har jag gjort just det. Ensam eller tillsammans med vänner.

Igår och idag träffade jag Linda och Simone. Vi säger inte så mycket. Jag vill inte babbla på om Rob i och med att han även är hennes vän. Det är inte så att jag pratar illa om honom. Snarare tvärtom, jag saknar honom. Och även fast jag kanske inte borde vill jag att han ska ångra sig. 

Lyckades få prata med honom idag. Blev inte så mycket klokare på det egentligen. Men jag saknar honom och det var skönt att höra hans röst.. 

Träffade även min gamla barndomskompis Anna från Åre igår. Vi satt och prata i timmar om livet och kärlek och allt däremellan. Och det kändes genast lite bättre. Men idag är jag tillbaka på samma ruta. 

Jag kan inte skylla allt på honom, jag har inte varit perfekt i vårat förhållande heller. 

Jag har varit svartsjuk och krävt hans uppmärksamhet när han dragit sig undan. Som en ond spiral. 

Ju mer han tog avstånd desto mer ville jag att han skulle se mig. Och killar funkar förmodligen tvärtom. 

Jag hade väl inte förväntat mig att livet skulle vara så intensivt på en fallskärmsklubb. Att man inte har ett privatliv och aldrig riktigt kan slappna av. Om man nu bor där på heltid.

Och jag fick panik vissa stunder när jag såg andra som var sådär pluttinuttiga. 

Jag vet fortfarande inte vart jag ska ta vägen, vad jag vill göra eller hur. Det gör inte saken lättare. 

Men imorgon åker jag uppåt för att träffa mamma och vänner och försöka fundera vidare på vart livet tar vägen. 8 timmar buss kommer vara tortyr, men man får väl ta tjuren vid hornen på nåt vis. 

Gårdagen bestod mest av gråt och alla känslor man kan känna på en och samma gång.

Idag känner jag mig mest apatisk. Jag kan inte tänka, alla tankar bara flyter ihop till en gröt. 

Och gröten bildar en bild av honom. Och allt jag har i huvudet är Rob.

Saknaden jag känner är något så stort att jag inte vet hur jag ska hantera den. Vi har ju tillbringat så mycket tid tillsammans att jag nu känner mig naken utan honom. 

Han har varit mitt stöd och min värld. 

Jag fick ett mail igår, som satte fler frågor i huvudet än gav några svar. Och en gnista hopp tändes i mig. Vilket förmodligen bara är patetiskt och fel av mig. 

Det jobbigaste är att inte kunna prata med honom, att få svar på alla saker som cirkulerar i mitt huvud. 

Jag är bara så förtvivlad. Handfallen, och orkar inte tänka på vad jag ska ta mig till. 

Jag har varit på promenader längst vattnet och försökt uppskatta sommaren i Stockholm. Men just nu känns ingenting vackert. Jag önskar bara att han gick där bredvid mig. 

Jag känner mig så patetisk som trånar efter någon som inte vill ha mig i sitt liv. Men han är min största kärlek hittills och det går inte över på en gång. 

När jag var ute och gick kom låten nothing compares to you igång. Jag har nog aldrig förstått betydelsen så bra som jag gör just nu. 

Jag vaknade igår och mådde relativt bra, Rob lagade frukost och allt kändes som vanligt. 

Intet ont anande att en timme senare skulle allt i min lilla värld rasa samman. 

Som sagt en timme senare kom nådastöten. 

Rob vill inte vara tillsammans med mig längre. Han vill inte att jag följer med till Nya Zeeland och vill inte ha ett liv med mig.

Jag blev dumpad, berövad på mina drömmar, fråntagen min planerade framtid och hela min värld rasade på en och samma gång. 

Jag blev även bostadslös och arbetslös på samma gång. 

Den kärleken som jag känner för den mannen har inte lämnat mig. Jag är fortfarande lika hutlöst förälskad i honom som jag varit. 

För honom kommer livet att vara detsamma, han kommer fortfarande att åka tillbaka till Nya Zeeland. Han har ett jobb när han kommer dit och någonstans att bo. 

Jag drog det korta strået. Jag ligger nu på min systers soffa och gråter lite om vartannat och har en blank sida framför mig. 

Vad gör jag nu? 

Hur ska jag orka fixa allt det här på en gång? Vart ska jag börja?

Här har jag levt i en falsk dröm om att få resa och tillbringa min tid med den vackraste personen jag någonsin träffat. 

Jag står tomhänt, shockad, utgråten och förtvivlad på ruta ett. 

Jag kan tycka att han ger upp för lätt. Att han tar den enkla vägen och inte kämpar för vår kärlek. 

Men det är min åsikt. Han hade sina skäl och jag får väl inget annat än acceptera dom egentligen. Även om jag kan tycka att det är orättvist och tragiskt. 

Men jag sitter fortfarande här med hjärtat i handen och blodsprängda ögon och frågar mig varför. 

Jag vill inget hellre än att vara i hans armar. 

Man kanske kan kalla mig patetisk, och kärlekskrank. Men jag står iallafall för att jag är det.

Jag vågar visa min patetiska sida, och vågar be på mina bara knän. 

Och visst kan man se det som att jag nu har 1000 möjligheter framför mig. Men det är ju inte det jag vill ha egentligen. 

Även om det är en liten tröst. 

Just nu vill jag bara gråta och drömma mig tillbaka. 

Idag uppsökte jag läkare för min förbannade hand som har gjort massa ont i en vecka nu. Det är tydligen nån nerv och muskel som är utsliten och behöver vila. Självklart är det höger som man använder till ALLT. Och jag får inte använda den. Den ska vila. Men om man inte har tid med det då?
Så nu äts det diklofenak och Alvedon för att dämpa inflammation. Supertrist och jävligt otympligt.
Det har även varit ganska dött på klubben dom senaste dagarna p.g.a vädret så idag fick folket hitta andra sätt att roa sig på i form av kubb och slänga Darcy i poolen.