Igår hoppade grabbarna och landade på Björnön sista liften. Det var en så sjukt fin kväll och roligt att komma iväg och göra något. Man bara längtar tills man själv får hoppa ut från ett flygplan ;)

I Torsdags firade vi Patriks 20 år i sporten och hade ett dunderkalas. Riktigt roligt!!

Veckan som gått har varit något av det jobbigaste och mest psykiskt krävande jag någonsin upplevt tror jag. Det har bara varit alldeles för mycket på en gång. 

Den började bra dock. Jag, Rob och Darcy hyrde en bil och drog på en roadtrip. Första etappen blev Sollefteå för att träffa lillasyster och pappa. Fick även som en bonus träffa Kamilla. 

Vi bakade pizza och fick slappa lite efter den långa resan. 

Vi sov över hos lillasyster som jobbade natt och kom hem på morgonen och gjorde en dunderfrukost till oss <3.

Sedan drog vi vidare på vår färd. Vi stannade i Näsåker och kollade på hällristningarna från stenåldern. 

Grabbarna verkade lite imponerade iallafall. 

Jag bara älskar att vara där nere vid forsen i Näsåker. Det är så lugnt och skönt där. 

Sedan brummade vi vidare till Junsele och överraskade lilla skruttan Ellen på dagis.

Hon blev bortlånad under lunchen, så vi åkte till bageriet och käkade lunch tillsammans och spelade lite Uno. 

Mitt älskade hjärta. 

Hon släppte mig inte en sekund. Hon bara gosade och berättade vilken fin mossi jag är. Hur kan man inte vara lycklig i hennes sällskap?

Sedan påbörjade vi vår resa mot Polcirkeln. 

Vi såg renar i massor men inga älgar. Grabbarna blev lite besvikna och varje gång vi såg en ren skrek dom: - Baby Moose!!!! Men icke..

Vi anlände i Jokkmokk runt 7 på kvällen. Installerade oss på vandrarhemmet och tågade sedan mot hotellet för att avnjuta lapplands härligheter. 

Rob och Darcy åt ren och älg och sik. Vi hade sjukt trevligt där på hotellet :)

                      Vi var sjukt nöjda över att vara Arctic Explorers ;)

Efter en väl fyllande middag åkte vi upp på storknabben och kollade på midnattssolen. 

Något jag alltid velat se men aldrig tagit mig för att göra. 

Det är ganska fantastiskt att stå där och se klockan vara 12 på natten och solen lyser riktigt stark.

Trötta och sjukt nöjda över dagens äventyr gick vi och la oss och sov gott.

Dagen efter åt vi hotellfrukost för att mätta magen inför nästa etapp. Jokkmokk-Sollefteå.

Resan ner gick bra, och när vi kom fram var det bara att svida om till festkläderna och gå på middag på Appelbergs med Emmy och hennes kille Daniel. Pappa, Emma, Rickard, Rob, Darcy, Mona och hennes vänninna. Det var en trevlig middag och kul att få träffa min Emma igen <3

Vi hade en trevlig kväll tills vi fick reda på att en vän hade skadat sig allvarligt i en fallskärmsolycka. 

Vilket sänkte humöret lite. 

Men den kvällen var inte slut än..

Pappa följde oss hem och vände sedan tillbaka för att vänta på sin skjuts från stan. 

Han gick in och lånade toan igen och stod utanför och väntade. När nån jävla idiot som blivit utslängd från krogen kommer fram och knuffar på honom. Han knuffar väl tillbaka och ifrågasätter vad som händer. Jag vte inte exakt allt som hänt men det slutar med att den här killen på 20 samt hans 5 vänner jagar min pappa och sparkar ner honom. Dom sparkar honom i magen och i huvudet. 

Jag vaknar upp av min lillasyster som kommer hem och berättar allt för mig. Då pappa fått tillbringa natten på akuten och min syster jobbar på sjukhuset. 

För mig är det ofattbart hur man som 6 stycken 20 åringar kan gå på en oskyldig man i 50 års åldern. 

Min pappa fick sprickor under ögat och i tinningen och blödde ur ögat, samt förlorade en tand. 

Och dom här pojkarna blev släppta direkt för att polisen inte kunde säga vem som slog först, och var underbemannade. Vilket jävla skitsnack. Det fanns vittnen som såg allt.

Ja detta får man påbörja resan hem med. Oroa sig för pappa och vännen som kämpar för sitt liv på sjukhuset. 

På hemvägen svängde vi förbi älgfarmen i Sveg. Där fick jag iallafall klappa en älgkalv. Något jag aldrig trodde jag skulle få göra. 

Jerker heter han och är nåt av det sötaste jag sett.

Vi stannade även och badade i Siljan i Orsa. Det var ju så sjukt varmt på Torsdagen när vi åkte ner.

Vi kom hem i gott skick och lite nedstämda. 

På Fredagen var det ju Power Meet här utanför klubben på flygklubben. Massa liv och dålig musik. 

Men min älskade mamma kom och hälsade på. Jag kände mig mest bara trött och utsliten efter den långa resan och allt som hänt dom senaste dagarna. Men det var riktigt skönt att få träffa henne igen. 

Hon är fantastisk. 

Fick även träffa lilla Tella <3 mammas katt.

PÅ kvällen fick vi åka med Ullis och Micke ett raggarvarv i hennes Cadillac -66:a. 

4.5h tog ett varv.. Men ganska nice ändå.

Lördagen gick sakta förbi. Raggarna pissade på våra husvagnar och folket här byggde på baracken. 

På lvällen åkte jag in till stan och träffade Plew som jag inte sett på ett år. 

Sov gott den natten, sen får man beskedet att Alan en av tandempiloterna i Taupo har avlidit i en Baseolycka i Schweich. Har säkert stavat det fel. Vilken jävla vecka!!!!!

Och nu börjar 4 veckors konstant arbete. Inte precis energikicken man letat efter.. Men men vad gör man?

Mina tankar går till Pappa, Alan, och Martin som ligger på sjukhuset. Det är bara lite för mycket just nu.

Får man säga att det är sommar nu? Vågar man det, utan att det dåliga vädret kommer och piskar en i ryggen? I två hela dagar har solen vågat sig fram och skänkt glädje till sin omgivning. 

Och det har varit underbart :)

Rob har varit lite hängig och förkyld men somnade lite sött i skuggan igår. 

Idag började vi dagen med att flyta runt i poolen innan det kom en massa folk. Vilket var en perfekt start på dagen, lite stillhet och avslappning i solen. Vem mår dåligt av det?

Och nu städas det för fullt inför morgondagens midsommarfirande. 

Så imorgon ska det firas, inte bara för att solen skiner eller att sommaren är här.

Nej det ska även firas för att för ett år sedan på midsommar var det första gången jag såg dom där djupa bruna ögonen och den fantastiska människa jag numera kallar både älskling och pojkvän.

Det är alltså inte ett år sen vi på riktigt blev tillsammans men ett år sen jag föll pladask direkt jag såg honom. 

Och det om något borde ju firas!

Man kan ju börja fundera på vart jag skulle vara idag om han inte funnits i mitt liv. 

Lite besviken är jag ändå på vädret, vad är meningen med allt detta skitväder?

Inget humörlyftande iallafall. 

Dom få soldagar man lyckas få måste jag ju ändå sitta inne :/ 

Vi har iallafall börjat planera resan uppåt, men i och med att vi behöver vara här när det är hoppning så måste resan anpassas efter det. Men som det ser ut kan vi iallafall åka 2-6 juli. Så det får nog bli då.

Annars kollar jag på skärmar i skyn och gosar med Halvan. Jag är så kär i den lilla hunden. Om jag någonsin ska ha en hund så ska jag ha en likadan som honom. 

Det är den finaste lilla hund jag träffat.

Igår hoppade Rob sitt första hopp med streamers, det såg ganska nice ut att se honom komma ner. Han testar en massa nya roliga saker och utvecklas i sin hoppning.

Det har ju blivit mitt liv nu när jag bor på en hoppklubb. Så det är allt man hör nu om dagarna. Så man har ju fått ett ganska stort intresse.

Och jag bara skriker inombords tills jag får börja hoppa själv. 

Men än så länge får jag nöja mig med att få till ett enstaka tandem här och där.

Jag pratade med Karin igår också, hon är utomlands och gottar sig. Vi ska ses när hon kommer hem och ta en fika. Som jag har saknat henne!!

Come on sunshine!!! Shine your light on me :)

Nu har jag tagit tag i saken och fixat håret :)

Klippning och färgning, opch genast känner man sig som en ny människa.

Att en sån liten sak kan göra så mycket..

Klippte ganska mycket, men hellre friskt och fräscht än slitet och långt.

Solen i Nya Zeeland gjorde sitt.

Idag på nationaldagen ska några av mina fallskärmshoppande vänner göra ett demohopp på djäkneberget med svenska flaggan i släp och landa med 15 kilo godis.

Roligt att dom gör något kul :)

Darcy har landat och anslutit sig till våran lilla maffia här på fallskärmsklubben. Riktigt roligt att ha honom här.

Vi har hunnit vara inne i stan och luncha på engelskt vis och druckit stora öl och ätit fet mat ;)

Livet på klubben är så sjukt roligt, och man får hänga med så otroligt sköna människor ( och hundar ).

Halvan är här i helgen och jag ska gosa sönder honom. Kanske inte bokstavligt talat men ni fattar vad jag menar.

Jag har äntligen investerat i ett par grymma skor också. Nike Lunarglide 3. Har ingen bild men det är nog dom skönaste skor jag någonsin ägt. Och när man står upp mest hela dagarna är det verkligen skillnad för ryggen. Därav investering ;)

Jag och Rob hittade även en loppis som säljer Nintendo. Så vi köpte ett super nintendo för 400:- och fick då super mario world. Som hittat!!!

Nu gäller det bara att köpa spel. Det är riktigt fantastiskt att vi båda är så kära i nintendo att vi kan se det som en bra hängkväll att sitta och spela :D

Jag saknar dock min lilla prinsessa!!! Det är något så sjukt mycket jag saknar henne. Men jag får förhoppningsvis gosa med henne snart igen.

Jag fick den här bilden på mina favorittjejer i hela världen för några dagar sen och det gör ju inte att man saknar henne mindre.

Mosters lilla skrutt.

Annars är vädret lite knepigt för tillfället tycker jag..

I Onsdags åkte jag och Rob och hämtade Sam ( Samantha ) på Arlanda. 

Hon flög från Nya Zeeland och kommer vara här i 4 månader. Sjukt roligt att hon är här nu så jag kan dra med nån in på stan. Rob är inte den roligaste att fönstershoppa med.

På Torsdagen var vi hemma hos Alex och grillade och välkomnade Sam.

En riktigt trevlig kväll med trevligt folk.

Vädret är inte på vår sida denna helgen, men det verkar som att imorgon ser bättre ut. Vilket betyder mer folk på klubben och en roligare stämning.

Att bo i husvagn har sina för och nackdelar.

Just nu har jag nästan nackspärr, då det drar från fönstret och det gör min nacke stel. Men det är skönt att få sova i lugn och ro.

Halvan min nya lilla kompis är på klubben i helgen också. Det gillar jag!

Livet på fallskärmsklubben är primitivt och ganska enkelt. 

Helgerna jobbar jag och lagar mat och brygger kaffe och träffar alla roliga människor. 

Och i veckan har jag mestadels städat. Husvagnen och inne i klubbhuset. 

Detta är då mitt eminenta hem för sommaren:

En ganska kantstött, spraymålad och charmig husvagn på det där whitetrash viset.

Men den fungerar mest som sovplats. Det är ganska skönt att kunna krypa in och slippa höra folkets festande om man inte vill.

Vädret har varit ganska härligt förutom 2 dagars regn och rusk. Och man kunde ju ha haft en sämre utsikt än flygfältet under dagen.

I Onsdags kom en Ola från nåt radioprogram och gjorde ett tandemhopp och hängde i solen.

På onsdagskvällen åkte jag och Rob in till människobyn och åt en god grekisk middag och kollade på Avengers på den nya biografen i stan. Sjukt bra film, och snygga lokaler.

Rob var ganska imponerad över storleken på salongen vi satt i och var tvungen att ta ett kort på mig med bioduken :)

Och igår fick jag träffa en av dom sötaste hundarna jag någonsin sett. Chiuauan Halvan. Som älskar att gosa och fångade mitt hjärta på¨en gång.

Elof hade införskaffat en morphsuit och såg ganska rolig ut i den. Han hoppade i den också. Fick aldrig riktigt höra vad som hände mer med det.

I veckan ska vi hämta Samantha som kommer från NZ och ska packa med Rob. Och slappa här i tattarlägret.

Om någon hade sagt till mig för ett år sedan att jag skulle träffa en kille som fick hela min värld att vändas upp och ner och då inte bara som något man säger. Utan verkligen bokstavligen..

Skulle jag nog ha skrattat dom i ansiktet.

Men när jag nu ligger här i sängen med feber, har jag börjat tänka på hur osannolikt livets små vändningar kan vara. 

Inte nog med att jag fått resa och uppleva nya saker, jag får göra det med en man jag älskar från botten av mitt hjärta. Jag har lärt mig nya saker och en helt ny och spännande värld har öppnats för mig.

Att få vara en del av fallskärmsvärlden, även fast jag ännu inte hoppar själv. ( Det kommer ) 

Med alla dessa välkomnande vänner och härligt konstiga blandningen människor i alla åldrar är något man inte ofta hittar. 

Att tvingas utmanat mig själv, genom att resa själv så långt bort från allt tryggt och hemmavant som man bara kan. Och att ha genomgått prövningar på olika sätt känns få förunnat.

Jag tror jag är en starkare människa idag än jag någonsin varit men har också större insikt om vem jag är som människa. Självklart har det funnits stunder då inte allt varit guld och gröna skogar, och man bara velat ringa någon nära. 

När man då inte kunnat och känt sig så otroligt långt bort har man fått testa sig själv och växt. 

Jag är lyckligt lottad som har mina vänner, både nya och gamla trygga. Och som får uppleva en större värld med någon som uppmuntrar mig. 

Tack Rob, Ida, Nathalie, Darcy, Liam, Mia, Carolin, Mamma, Emmy, Ellen, Elin, Helene, Tina, Emma, Lisa och alla andra där ute som stöttar mig och alltid finns där.