En vuxen flickas drömmar.

Senaste inläggen

Av Linn - 16 augusti 2017 03:40

Att falla för någon gör dig sårbar.
Efter att i princip varit singel i 5 år skrämmer det nästan livet ur mig.
Visst är det väl så att jag haft känslor för människor efter det. Jag är inte gjord av sten.. Men att på riktigt våga släppa in någon är en helt annan femma.
Jag tänker att nu när vi ändå är inne på temat om andra femmor och våra gamla pengar bytts ut mot nya skinande monopolpengar kanske jag borde göra ett försök att bryta den rädslan.
Men jag blir så sjukt osäker på hur hela det här nya spelet ska kunna fungera.
När personen jag fattat tycke för helt plötsligt byter taktik i sms och ring delen av spelet. När söta små gula gubbar med hjärtan byts ut mot inga alls. Och löften om att ringa helt faller bort.
Då tjuter varningslarmet inom mig. DRA DIG UR INNAN DITT HJÄRTA TAR SKADA IGEN!
Spring åt andra hållet. Men egentligen borde jag kanske kolla på mig själv, vad har jag gjort? Var jag för på? Gjorde jag nåt fel? Är jag för trasig för att kunna lappa ihop?
Varför finns det ingen handbok med spelets alla regler?
Och om det finns, varför har jag den inte redan?
Hursom..
det är förmodligen en kombination av många olika saker och rädslor från båda håll.
Mitt och hans.

ANNONS
Av Linn - 13 februari 2017 01:23

Det finns en låt med Melissa Horn som heter Mardrömmar. 

Och ikväll när jag ligger här hemma i min egen säng och lyssnar på texten hör jag den på ett helt annat sätt nu än jag gjort tidigare. 


I ett stycke ur texten sjunger hon: 


"Och jag drömmer drömmar om att alla försvinner
En efter en,

min äldsta bror och min bästa vän

och alla dem som jag
inte har än."

På ett halvår har både min äldsta bror och en av mina bästa vänner gått bort. 
Jag vet inte hur jag ska hålla tillbaka tårarna längre. 

Och det är bara en liten del av vad jag för tillfället tampas med. 

Jag klöser mig blodig inombords för att inte tappa taget om mina skyddsväggar.

Dom jag lyckats bygga upp av det lilla grus som fanns kvar efter förra våren. 

För dom som tycker att 2016 var skit så känns 2017 nästan ännu värre av den här början jag haft på det nya året som jag hade intalat mig själv skulle bli så mycket bättre. 

Vad var det för drömvärld jag levde i då? 

 

Att Lisa inte längre finns känns så otroligt konstigt. 

På ett sätt är jag glad att hon ändå orkade kämpa ända tills nu.

Och att hon äntligen får ro i sin oroliga själ.

Men samtidigt vill jag bara skrika fula ord rakt ut! 

Vad är det för jävla skitvärld vi lever i?

Jag orkar inte ens gå in på allt som händer runt om i världen, all tragik och rädsla som människor lever i på många ställen runt hela denna runda lilla badboll vi kallar hem. 

Hur ska jag kunna samla mina tankar runt allt det här? 

Vart ska jag börja nysta upp den här offerkoftan som vaggar mig i säkerhet?

I vilken ände börjar man? 

 

Idag när jag var inne på snapchat fanns hon där..

Under kategorin behöver kärlek: Lisa

Då brast mitt hjärta. 

 

Det är så otroligt små saker som tippar mig över kanten just nu. 

Dropparna som får bägaren att rinna över och bilda små floder på mina kinder.

 

Och innan jag hamnar där igen, i den sömnlösa natten avslutar jag med ännu en strof ur en Melissa Horn låt.

 

"Jag fryser om dina händer." 

 

ANNONS
Av Linn - 14 januari 2017 01:22

Idag gifter sig mitt ex.
Han som krossade min bröstkorg och aldrig riktigt gav mig ett avslut.
Människor jag känner runt mig säger:
- Men han är ju bara ett ex..
I deras ögon, ja.
I min bröstkorg, nej.
Han var den enda som fått mig att underkasta mig allt som han var och ville. Jag gjorde allt jag kunde och förmådde för att finnas i hans liv.
Och nej, det var inte bra. Jag insåg det efteråt att ingen borde få låta någon gå så långt. Man måste hålla kvar i sig själv och sitt. Det är inte nyttigt att underkasta sig någon på det viset i ren kärleksyra.
Men idag gifter han sig..
Hela min Facebook är full av inlägg gällande det.

Och jag gick på konsert.

Vilket iofs var sjukt awesome! Cleo är en av dom bästa liveartister jag sett.
Men jag gick på konsert, och han gifter sig.

Av Linn - 19 juli 2016 23:00

På Torsdag skall jag säga mitt sista hejdå till min bror. 

Hur gör man det? 

Ja, döden är en naturlig del av livet, och man vet aldrig hur länge man får leva.

Men hur kommer det sig att när min bror som äntligen bestämt sig för att försöka kämpa mot sina demoner och göra stora förändringar i livet och även var på god väg avlider.

Jag var den i familjen som träffade honom sist. 

Vi sågs och hade en trevlig middag på hans besök här i Sthlm. 

Han berättade att han hade planer på att söka till en utbildning för att bli behandlingsassistent och att han insett att om han ska lyckas hålla sig borta från sitt förra liv behöver han blicka framåt och omge sig av människor som har en förståelse. 

Jag är idag glad att jag fick träffa honom som den person han någonstans ville vara. Inte den han varit. 


Om man nu kan vara glad för något i all denna tragik så är jag glad att han äntligen får någon sorts frid. 

Jag har försökt skriva ett brev till honom. Men jag kommer ingen vart. 

Jag vet inte vart jag ska börja eller sluta för den delen.

Det känns som att jag med all min styrka just nu försöker hålla ihop mig själv. 

Den här våren och sommaren har varit allt annat än lätt. Och jag har verkligen fått rannsaka mig själv. Och det kändes som att jag var påväg tillbaka iallafall lite. 

Sen kommer något sånt här, något som ställer allt på sin spets igen. 

Jag vill skrika och gråta, men jag är rädd att om jag släpper den proppen så kommer jag inte längre orka hålla emot. 

Jag är vilsen i mina dunkla rum. 

Förmodligen kommer det kännas bättre när jag fått säga mitt sista adjö. 

Men dom här dagarna innan känns som att gå genom en skärseld och allt gör ont. 

Och jag blir påmind om hur ensam jag är just nu utan någon att luta mig mot. 


Tyko Hammarsten Reybitz du kommer alltid vara älskad och saknad.

 


 

Av Linn - 14 mars 2016 19:42

Det finns så många olika sorters former av ångest. 

Och jag upplever nog minst en om dagen. 


Beslutsångest är nog den jag tampas med oftast och nästan alltid när det kommer till vad jag ska äta. 

Och jag tror att dom flesta håller med mig i det. Om än vissa kanske upplever den mer eller mindre. 


Bakfylleångesten som kryper sig in under skinnet och får en att tro att kvällen innan dagen efter var så mycket värre än den var. Och som får en att lova sig själv att man ska ta det lugnare nästa gång..


När jag var liten hade jag under en period ganska grov dödsångest. Jag trodde att när jag slöt ögonen på kvällen och det blev svart  så dog jag. Och jag var rädd att jag inte skulle vakna igen, så jag höll mig vaken tills jag i princip kraschade. 


Men på äldre dagar har jag fått uppleva panikångesten. Trycket över bröstet som får en att tro att ens sista potatis är satt. Känslan av att bröstkorgen sviker dig och luften som inte vill pressas ner i lungorna. 

Jag har inte haft ett anfall på flera år. Och trodde att jag lixom hade lagt det bakom mig. 

Men i Torsdags när jag fick besöka tandläkaren akut kom ett anfall. 

Ja jag är fruktansvärt rädd för tandläkaren. Sådär rädd att jag väntar tills jag måste gå akut. 

Och när jag låg där i stolen och tårarna sprutade så kom det där trycket sköljande över mig igen. Har man en gång haft det vet man precis vad som är påväg att hända när det visar sitt fula tryne igen. 


Och där och då kan jag förstå att det blev så. Att det valde att komma fram. Eftersom jag egentligen hellre hade ätit kött än behöva gå till tandläkaren. 


Men så kom ett till anfall, inatt och ett till imorse. 

Det har varit mycket runt omkring mig på senaste, jag har fått tackla saker som jag valt att begrava långt ner och långt bak i mitt förflutna. Men då en vän råkat ut för en liknande grej så kommer det bubblande upp igen. Och man går inte igenom bara hennes smärta utan även sin egen som man begravt.

Förhoppningsvis får jag sova inatt och slippa fler attacker.

Jag orkar inte hantera det just nu.

 

 

Av Linn - 28 februari 2016 21:47

Det hände en grej i helgen.  

Och jag står nu mitt emellan två läger. 

Det här är en sån situation där ord står mot ord tills annat har bevisats. 

Mer än så kommer jag inte gå in på själva händelsen eftersom den inte har med mig att göra.  

Min roll i det hela är att jag är länken mellan två läger och jag slits itu emellan. 

Och jag har inte valt den här positionen. 


När man äntligen mår bättre och det känns som att operationen faktiskt har gjort mig till en friskare person. Att något äntligen gått min väg och framtiden ser ljusare ut så kommer dom här jävla stormmolnen och svärtar ner allt igen. Nu handlar ju inte det stora hela om mig, men att behöva sättas i en situation där man måste välja pest eller kolera önskar jag ingen. 


Jag vill ju inte tro att någon av dom inblandade ljuger. 

Jag vill inte tvivla på nåt eller någon. 

Och vem är jag att tycka synd om mig själv i den här jävla soppan? 

Men när man blir ifrågasatt från människor runt omkring eftersom man är länken mellan de två lägren blir jag illa till mods. Jag känner mig förvirrad och ledsen och kan inte sluta gråta. 

Jag vill ju inte tro att det är sant, men kan samtidigt inte förstå hur man skulle kunna ljuga ihop en sån situation. 

Ord mot ord. 

I och med att jag inte tänker gå djupare in i själva händelsen kan jag inte skriva mer om mina åsikter runt den. 

Men just nu har jag lite tappat mitt förtroende för den mänskliga rasen. 

Och det gör ont i min bröstkorg när jag andas. 

     

Av Linn - 13 december 2015 23:11

Min lillasyster har gett mig ett ord som jag tagit till mig och som kan förklara ett läge i känsloskalan där jag verkar befinna mig lite oftare än inte.
Ordet är bröstkorgsbruten, och för mig är det lite mer beskrivande än bara "heartbroken".

Min lillasyster och jag är såna känslomänniskor och känner allt ända ut i fingerspetsarna när en känsla väl slagit fast. Så när man blir nekad/ratad/utbytt eller helt enkelt dumpad går så mycket mer sönder än bara hjärtat.. Nej, hela bröstkorgen imploderar och går sönder.

Jag är dessutom specialist på att kära ner mig i otillgängliga människor. Känslomässigt otillgängliga oftast. Och sånt slutar ju aldrig bra.
Nu var det längesen jag fick vara kär, och ge en del av mig till någon annan. Och få det returnerat.
Det börjar bli lite tråkigt och smått besvärligt på ett sånt sätt att jag börjar tappa både hopp och självförtroende. Och blir bröstkorgsbruten på ett helt annat sätt. Jag bryter min egen bröstkorg och våndas.
Nu blev det ett sånt här vemodigt och besvärligt inlägg igen. Men jag har ju en tendens att skriva när jag behöver det och inte när jag är glad..

Av Linn - 11 november 2015 16:33

 

Min säng är min borg. Det är här jag spenderar mestadels av min tid hemma. 

Den är tryggheten som bäddar ner mig om natten och håller mardrömmarna borta. 

Men den senaste veckan har den mer agerat fångvaktare.


I lördags vaknade jag med en fruktansvärd feber, jag duschade och gick och la mig igen. 

Sov några timmar och vaknade igen, hela kroppen gjorde ont i varenda cell och mitt skinn kändes som tusen nålar. 

Jag skulle ha gjort så mycket den dagen men jag bara sov.. Och svettades. 

I ca 1,5 dygn sov jag, med några små vakna pauser för intag av vätska och mat.

Som tur är har jag världens snällaste inneboende som lagar mat och ser till att jag får i mig tillräckligt med mat och vätska. Han gjorde soppa och värmde nyponsoppa med mandelbiskvier. 

Söndag eftermiddag lyckades jag äta lite mer. Jag snackade med mina polare sjukvårdrådgivningen och dom sa att det förmodligen var influensan och att jag borde stanna hemma och inte gå till vårdcentralen så jag smittar nån.


Sedan dess har jag haft lite lägre feber men jag får frossa och svettas. Och lungorna gör ont. Jag kan knappt prata utan att hosta. 

Igår tog jag mig äntligen till vårdcentralen. Det blev liksom outhärdligt att inte veta vad som var fel.

Doktorn jag träffade var samma som för två veckor sen och han sa att det var akut bronkit. Men eftersom jag hade en sänka på 97 så var det någon bakteriell infektion också. Så jag fick antibiotika. 

Och eftersom jag i princip bor på vårdcenralen nu för tiden så ville han att jag skulle vila ordentligt tills jag var helt frisk innan jag går tillbaka till jobbet. 



Men jag har så svårt att slappna av när jag är hemma från jobbet. Även fast jag är sjuk och bara borde slappna av och bli frisk så har jag den där stressen hängande över mig. 

Jag gillar att gå till jobbet, jag gillar att ha saker att göra och att bara vara hemma och vila gör mig rastlös. 

Speciellt eftersom jag varit sjuk så mycket på senaste tiden. 

Jag är villig att göra i princip vad som helst för att slippa må som jag gör. 


Det som skrämmer mig mest är att ingen riktigt kan säga vad som är fel på mig. Bara det gör ju att man blir mörkrädd. 

Dagens sjukvård går mest ut på löpandebandprincipen känns det som. 

In med nästa, kolla lite, lyssna lite, hitta på nån sorts diagnos som kommer nånstans i närheten av vad det kan tänkas vara, skriv ut mediciner och sen boom nästa. 

I och med att jag är sjuk så mycket har jag fått tjata och gråta och böna och be om att någon ska fatta hur ofantligt påfrestande det är att vara i min situation.

Att ingen tar en på allvar och att ingen riktigt lyssnar. 

Jag har tagit blodprover, jag har fått kameror nerkörda i halsen, jag har röntgats och har rabatt på apoteket. 

Jag har testat mig för HIV och om jag saknar mineraler eller vitaminer. Men inget fel där. 

Dom har kollat mitt immunförsvar, nej inget fel på det. 

Jag ska få komma till en specialist på karolinska för att kolla upp nåt ben jag har i en bihåla. Om det kan vara en bidragande orsak till att jag lättare blir sjuk. 

Jag äter allergimediciner, jag har förkylningsastma och mediciner för det. 

Vad mer ska jag behöva göra? 

Jag äter inte speciellt dålig mat, jag försöker börja träna men så fort jag känner mig någorlunda frisk blir jag sjuk igen. 

Varför vill inte sjukvården hjälpa mig? Är det inte det dom är till för?

Jag har haft frikort 4 år i rad. 

Så fort någon nyser i närheten av mig blir jag sjuk. 

Jag känner mig aldrig 100% frisk, jag är konstant snorig, hostar, nyser och får feber oftare än någon annan jag känner. 

 

Det gör mig så fruktansvärt orolig. För att förlora jobbet, för att något är allvarligt fel. För att jag en dag inte ska orka hålla på å jaga reda på svaren själv längre. 

Just give me fucking break!


Men nu sitter jag här i min borg med feber och ont i lungorna. Och försöker skaka av mig den där oroliga känslan som flåsar mig i nacken. 

Presentation


En blogg om en vanlig vardag. Om kärlek och musik och livets små önskningar.

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästbok

Följ bloggen

Följ En vuxen flickas drömmar. med Blogkeen
Följ En vuxen flickas drömmar. med Bloglovin'

In english please?

Bloggerfy

kitty


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se