Idag ska vi ses, Rob och jag och säga hejdå. Imorgon åker han. 

Jag har inte kunnat sova särskilt bra om jag ska vara ärlig och jag är supernervös just nu. 

Det känns skitjobbigt! 

Sist jag såg honom grät jag som ett barn i flera timmar. Och om jag känner mig själv rätt så kommer jag förmodligen göra det idag också. 

Fy fan för idag!

Om ni undrar varför jag ligger sömnlös så är det för att situationen jag befinner mig i håller mig vaken.
Jag kan inte jobba, min hand fungerar inte. Iallafall inte med något som kräver min högerhand. Har jag nämnt att jag är högerhänt?
Och eftersom jag inte har något jobb får jag ingen sjukersättning.. Låter det helt ok? Då kan du sluta läsa!
Jag skulle egentligen börjat jobba på fredag, men eftersom jag är tillfälligt utan högerhand går det inte att assistera någon i deras dagliga liv, då jag knappt kan torka mig själv.
Och med dagens vårdköer kan jag ju titta mig i arslet efter att det kommer gå snabbt.. Sen ska det läka också.
Så vad gör jag nu? Utan jobb får jag inga pengar, men utan hand får jag inga jobb. Kul liv!
Dessutom åker han snart, tillbaka till friheten och lugnet och allt rullar vidare utan bekymmer. Men jag är inte bitter, nejdå! Jag bara kippar efter andan här nere på botten.

Idag när jag vaknade gjorde min hand ungefär 10 gånger mer ont än den gjort på länge. Det har gått lite fram och tillbaka med min tumme, förmodligen beroende på vad jag har gjort med handen. 

Så jag bestämde mig för att ringa vårdcentralen. 

Kommer precis därifrån och har fått diagnosen De Quervains syndrom.. Ja det låter ju rogivande..

Man kan läsa om det HÄR.

Jag fick ta röntgen bilder, fick en remiss till ortopeden samt arbetsterapeuten. Tydligen är det oftast operation som är det enda som hjälper. 

Tack! Precis vad jag behöver höra som arbetslös och inte kan använda min hand.

Turen förföljer mig verkligen, jag måste ha varit en elak man som spottade tuggummin i barns hår i ett tidigare liv eller nåt åt det hållet.

Jag som äntligen började må lite bättre och började få lite av mig själv tillbaka. Nej sätt dig ner på stolen igen Linn det är inte dags ännu!

Man ska glädjas för de små sakerna i livet sägs det. Och idag gör jag det!

Jag jagade router runt stan och nu har vi fiber i lägenheten wihooo.

Inget mer dåligt hackande mobilt skit. Och jag måste säga att även om man måste köpa routern själv så är det sjukt billigt. Vi fick en deal för 116:-/månad 100/10 i 6 månader sedan blir det 234:-/månad. 

Att så lite kan göra så mycket! 

Och en annan sak som är super är dom gosiga katterna, herregud vad mysigt det är att ha dom i närheten. Man bara smälter när man ser dom.

Och nu börjar det bli höstkallt ute, då får man använda sina varma skor som man har längtat efter. Som tofflor fast ute, kan det bli bättre?

Förutom allt smått som är bra, är jag förkyld som bara den. Hostar och nyser och snyter mig. Inte så jäkla rockigt men det är obligatoriskt. Bättre nu än sen!

Jag har en säng, en för många ganska självklar sömnhjälpreda. Jag har nu i nästan 6 veckor sovit i diverse konstellationer av detta. Men idag mina vänner har jag en säng! Och jag kommer inte bli väckt av barn eller någon annan för den delen.
Klad chey!!

Nu har jag befunnit mig i Stockholm i en vecka. Har lyckats jobba med både att inventera på NK och stå i baren på Sollentuna Blues&Rock festival. Inte så dåligt för den som är arbetslös. 

Har även fått hänga med mina vänner och idag flyttar jag in i mitt förra rum på söder.

Inte så illa pinkat för en gammal räv.

Jag är lite barnslig och tror på sagor och lyckliga slut. Att kärleken övervinner allt och att prinsessan får sin prins. När ska jag släppa den tanken?

När ska jag inse att livet inte är en saga, att prinsen inte väljer prinsessan och att det inte finns några lyckliga slut?

När ska jag vakna upp ur drömmen och inse att livet är kallt och hårt?

Att jag är ensam och övergiven.

Ja jag är dramatisk, och uttrycker mig ganska destruktivt just nu. Men hur ska jag annars få utlopp för mina känslor? Personen jag försöker få säga allt till vägrar lyssna och blir bara arg när jag vill ha allt osagt ur mig. 

Jag har ännu inte lyckats bli sådär arg och förbannad och bett honom fara åt helvete. Vilket jag egentligen borde efter vad han satt mig i. 

Jag menar vilken människa utsätter den man sägs ha älskat för ett sånt öde.

Visst saker börja ordna upp sig i mitt liv. Men än är jag inte där. Än står inget skrivet i sten och oron över pengar börjar krypa över mig.

Idag satt jag på bussen ner till huvudstaden i 8 timmar. 

8 timmar inne i mitt huvud igen, med musik jag egentligen inte vill lyssna på. Den påminner bara om honom. Note to self: - Skaffa ny musik..

Bara för att han säger att jag borde gå vidare, för att han har gjort det. Betyder inte att jag helt plötsligt ska vakna imorgon och all min ångest och smärta ska vara borta. Jag funkar inte så. Det tar tid, och tårar och en oerhörd smärta innan jag kan gå vidare tydligen. 

En männsika som satt oerhört stora spår i ens hjärta försvinner inte med ett poff. Även om man kunde ha önskat det, som magi.

Men magi finns inte i den här världen, det har man ju fått känna ganska tydligt. 

Det betyder inte att jag inte uppskattar allt jag lärt mig, människor jag träffat och lärt känna under tiden med honom. Men just nu känns det väldigt långt bort. När man somnar på en blöt kudde, i en soffa, alldelels ensam. 

Man önskar att han för en dag fick känna hur det kändes, och kanske kunde förstå. Men det kommer inte hända. 

True love isn't easy. But it must be fought for. Because once you find it, it can never be replaced.