Är man ganska oförberedd.

En vän ringde mig för en kort stund sedan och berättade att hennes far hade avlidit. Min spontana respons på det var att ringa mina förlädrar för att berätta att jag älskar dom.

Lite shockad blir man ju. Och funderar på vad som döljer sig bakom nästa dörr..  Jag blir så rädd när sådant händer. 

Man vet inte om människan bredvid dig idag försvinner imorgon.

Och jag har en ganska stor dödsångest.

När jag var liten ville jag inte somna för jag trodde att jag skulle dö. När det blev svart kunde jag få panik för jag ville helt enkelt inte dö.

Men alla ska vi göra det, oavsett vi vill eller inte. Men helst inte i förtid.

 Jag har svårt att acceptera att man dör eller hur liten man är i universum.

Vet inte om det är egot som känner att den får en törn när jag funderar på det. Eller om jag bara inte vill känna mig liten.

Det skakar en i grunden när något sådant händer.  Jag vill bara krypa ihop i en klump och inte veckla ut mig på  flera dagar, bara gråta ur mig för en gångs skull.. Ja ja nu kallar sängen.

God natt