Det finns människor jag borde ha handlat annorlunda mot, och saker jag borde gjort eller sagt. Men man är inte perfekt.

Även om man ibland kan önska eller hoppas att man iallafall strävar åt rätt håll kan man stanna upp och tänka till.

Den här sommaren eller året kanske man ska säga, har verkligen vridit upp och ner på mig och mitt liv. Jag har förlorat människor jag trodde jag hade vid min sida.

Hittat vänner i människor jag trodde var passerade och satt mig själv på prov.

Jag har gråtit och förbannat världen, skrattat så tårarna varit nära mer än en gång. Men mest av allt har jag lärt mig att jag är den enda jag kan lita på i slutändan.

Folk kan få tycka att jag är deppig och dyster.

Jag ser mig bara som kritisk.

Det här spelet som ska spelas mellan de motsatta könen börjar bli ganska trött och tråkigt. Det känns som alla bara går och väntar på att något bättre ska dyka upp, oavsett om dom är tillsammans med någon eller dejtar eller bara överlag.

Och man ska inte vara för på, men man får inte verka ointresserad heller. Och man får inte uttrycka vad man innerst inne känner eller sin längtan efter att inte längre vara en. Nej man ska låtsas att man inte vill ha något seriöst fastän man innerst inne bara vill bli älskad och omtyckt. ( Jag ska självklart inte dra alla över samma kant, för jag har sett att riktig kärlek finns också. )

Nej nu ska jag börja ett nytt liv.

Ny stad, nya människor, nya upplevelser och framför allt ny syn på livet.

Ska börja intala mig själv att allt kommer gå bra så kommer det göra det!

Att jag inte behöver någon kille/man/pojke för att styrka mitt ego. Utan det är jag och endast jag som behöver älska mig själv.

Jag kommer bo med min bästa vän som jag skulle lägga mitt liv i händerna på. En person som fyller nästan alla funktioner en pojkvän skulle fylla. Förutom den sexuella då såklart.

Ja jag är bara så trött på skiten. Trött på lögnerna, falskheten och det oändliga spelet med så fina linjer.

Så nu har jag fått spotta ur mig det också :)

Nu peppar jag flytt!