Låten Kom änglar med Lars Winnerbäck är något utav det bästa som finns. Och det finns bara en person jag tänker på då. Jag tänker inte säga vem, men den personen vet mycket väl om vem han är.

En person som är så kall men som jag inte kan släppa oavsett vad jag gör. Ganska skit jobbigt men vad tar man sig till?

Man slår pannan blodig hela tiden, och klandrar sig själv för att man inte dög. Och hoppas nånstans djupt därinne att en dag kommer han vakna och se vad han missat. Men dagarna bara går och tiden läker just inte det såret. Förbannat irriterande om du frågar mig.

Men man biter ihop och hoppas att det en dag kommer någon som får tankarna att vandra ett annat håll.