Det är nästan två veckor sedan det hände. Då livet rasade under mina fötter. Han lever vidare, festar och lever livet. Han vägrar prata om sakerna och ignorerar mig. 

Han säger att vi behöver tid. Jag behöver inte nån jävla tid. Jag behöver ett liv och få ur mig det som ligger och skaver. 

Livet går vidare för honom, han har alla vänner på klubben som stöttar honom. Han ska fortfarande åka till Nya Zeeland. Han har jobb och trygghet och kan bara vifta bort mig för att han inte orkar. 

Ganska själviskt enligt min mening. 

Jag tvingas flytta runt hos vänner, försöker hitta en mening och ett mål. Men det gör för ont fortfarande. 

Jag gråter på natten och drömmer om honom. Och när jag är ensam gråter jag ännu mer. 

Och jag känner mig så jävla dum i huvudet som gråter över någon som faktiskt inte bryr sig. Som lovade att finnas där för mig men vänder mig ryggen när det blir för mycket. 

Han var mitt allt i ett år. Jag gav upp allt för honom, och gav mig helhjärtat in i "vårat" liv. 

Jag puschade honom framåt och peppade och hjälpte för att han skulle komma framåt och närmare sina mål. Men när jag behövde hjälp fanns ingen att få. Och jag glömde bort mig själv. 

Jag gav min själ och mitt hjärta för den karln. Jag blev osäker på mig själv och nu sitter jag här utan självförtroende. 

Oavsett vad jag tar på mig eller hur jag sminkar mig så känner jag mig ful. Och jag orkar inte mer nu. 

Jag tycker att han kommer lätt undan efter att ha satt mig i en situation där jag står helt utelämnad. 

I helgen var det Urkult, och jag fick träffa vänner jag inte sett på mycket länge. 

Jag försökte ha roligt och uppskatta festivalandan. Men det gick inte så bra.

Men det är bra att ha människor som bara vill en väl omkring sig. 

Jag önskar att jag bara kunde bli förbannad och skrika och be han fara åt helvete. 

Men jag kan inte. 

Och att bli ignorerad driver mig till vansinne.

Att gå har blivit min terapi. Bara gå och gå och gå. Det hjälper för stunden. Så fort jag sätter mig ner eller står stilla hoppar han in i mitt huvud igen. Dom senaste dagarna har jag gjort just det. Ensam eller tillsammans med vänner.

Igår och idag träffade jag Linda och Simone. Vi säger inte så mycket. Jag vill inte babbla på om Rob i och med att han även är hennes vän. Det är inte så att jag pratar illa om honom. Snarare tvärtom, jag saknar honom. Och även fast jag kanske inte borde vill jag att han ska ångra sig. 

Lyckades få prata med honom idag. Blev inte så mycket klokare på det egentligen. Men jag saknar honom och det var skönt att höra hans röst.. 

Träffade även min gamla barndomskompis Anna från Åre igår. Vi satt och prata i timmar om livet och kärlek och allt däremellan. Och det kändes genast lite bättre. Men idag är jag tillbaka på samma ruta. 

Jag kan inte skylla allt på honom, jag har inte varit perfekt i vårat förhållande heller. 

Jag har varit svartsjuk och krävt hans uppmärksamhet när han dragit sig undan. Som en ond spiral. 

Ju mer han tog avstånd desto mer ville jag att han skulle se mig. Och killar funkar förmodligen tvärtom. 

Jag hade väl inte förväntat mig att livet skulle vara så intensivt på en fallskärmsklubb. Att man inte har ett privatliv och aldrig riktigt kan slappna av. Om man nu bor där på heltid.

Och jag fick panik vissa stunder när jag såg andra som var sådär pluttinuttiga. 

Jag vet fortfarande inte vart jag ska ta vägen, vad jag vill göra eller hur. Det gör inte saken lättare. 

Men imorgon åker jag uppåt för att träffa mamma och vänner och försöka fundera vidare på vart livet tar vägen. 8 timmar buss kommer vara tortyr, men man får väl ta tjuren vid hornen på nåt vis.