Att gå har blivit min terapi. Bara gå och gå och gå. Det hjälper för stunden. Så fort jag sätter mig ner eller står stilla hoppar han in i mitt huvud igen. Dom senaste dagarna har jag gjort just det. Ensam eller tillsammans med vänner.

Igår och idag träffade jag Linda och Simone. Vi säger inte så mycket. Jag vill inte babbla på om Rob i och med att han även är hennes vän. Det är inte så att jag pratar illa om honom. Snarare tvärtom, jag saknar honom. Och även fast jag kanske inte borde vill jag att han ska ångra sig. 

Lyckades få prata med honom idag. Blev inte så mycket klokare på det egentligen. Men jag saknar honom och det var skönt att höra hans röst.. 

Träffade även min gamla barndomskompis Anna från Åre igår. Vi satt och prata i timmar om livet och kärlek och allt däremellan. Och det kändes genast lite bättre. Men idag är jag tillbaka på samma ruta. 

Jag kan inte skylla allt på honom, jag har inte varit perfekt i vårat förhållande heller. 

Jag har varit svartsjuk och krävt hans uppmärksamhet när han dragit sig undan. Som en ond spiral. 

Ju mer han tog avstånd desto mer ville jag att han skulle se mig. Och killar funkar förmodligen tvärtom. 

Jag hade väl inte förväntat mig att livet skulle vara så intensivt på en fallskärmsklubb. Att man inte har ett privatliv och aldrig riktigt kan slappna av. Om man nu bor där på heltid.

Och jag fick panik vissa stunder när jag såg andra som var sådär pluttinuttiga. 

Jag vet fortfarande inte vart jag ska ta vägen, vad jag vill göra eller hur. Det gör inte saken lättare. 

Men imorgon åker jag uppåt för att träffa mamma och vänner och försöka fundera vidare på vart livet tar vägen. 8 timmar buss kommer vara tortyr, men man får väl ta tjuren vid hornen på nåt vis.