Jag är lite barnslig och tror på sagor och lyckliga slut. Att kärleken övervinner allt och att prinsessan får sin prins. När ska jag släppa den tanken?

När ska jag inse att livet inte är en saga, att prinsen inte väljer prinsessan och att det inte finns några lyckliga slut?

När ska jag vakna upp ur drömmen och inse att livet är kallt och hårt?

Att jag är ensam och övergiven.

Ja jag är dramatisk, och uttrycker mig ganska destruktivt just nu. Men hur ska jag annars få utlopp för mina känslor? Personen jag försöker få säga allt till vägrar lyssna och blir bara arg när jag vill ha allt osagt ur mig. 

Jag har ännu inte lyckats bli sådär arg och förbannad och bett honom fara åt helvete. Vilket jag egentligen borde efter vad han satt mig i. 

Jag menar vilken människa utsätter den man sägs ha älskat för ett sånt öde.

Visst saker börja ordna upp sig i mitt liv. Men än är jag inte där. Än står inget skrivet i sten och oron över pengar börjar krypa över mig.

Idag satt jag på bussen ner till huvudstaden i 8 timmar. 

8 timmar inne i mitt huvud igen, med musik jag egentligen inte vill lyssna på. Den påminner bara om honom. Note to self: - Skaffa ny musik..

Bara för att han säger att jag borde gå vidare, för att han har gjort det. Betyder inte att jag helt plötsligt ska vakna imorgon och all min ångest och smärta ska vara borta. Jag funkar inte så. Det tar tid, och tårar och en oerhörd smärta innan jag kan gå vidare tydligen. 

En männsika som satt oerhört stora spår i ens hjärta försvinner inte med ett poff. Även om man kunde ha önskat det, som magi.

Men magi finns inte i den här världen, det har man ju fått känna ganska tydligt. 

Det betyder inte att jag inte uppskattar allt jag lärt mig, människor jag träffat och lärt känna under tiden med honom. Men just nu känns det väldigt långt bort. När man somnar på en blöt kudde, i en soffa, alldelels ensam. 

Man önskar att han för en dag fick känna hur det kändes, och kanske kunde förstå. Men det kommer inte hända.